Nere i åttioårens svenska grop

Jan Myrdal fyller 88 år i sommar. Han är författare, skribent, skriftställare, dramatiker. Han är frisk (med några smärre krämpor) och arbetar varje dag.

Men den läsande allmänheten ser allt mindre av honom. Det beror inte bara på att han skriver långsammare än i sin krafts dagar. Han blir refuserad.

Han har reagerat på situationen - på sitt vanliga sätt, med en text, daterad 5 mars 2015.

Ja. jag var nere och trött när jag skrev runt till vänner och hustru. Men det praktiska tycks lösa sig. Jag upptäckte att vännerna ställde upp och att Andrea gav stort känslomässigt stöd.

Men att jag kom ner i brunnen var inte så konstigt personligt. Dit puttades jag av refuser. Värst är från dem vilka talar så otäckt väl om mig till mig. Hur betydelsefullt det är vad jag skriver och hur viktig jag är och har varit. Precis som Lagercrantz brukade göra. Och liksom han gjorde rufsar man som redaktör samtidigt allt jag skickar. Hur var det Strindberg skrev? En sådan där djävul som berömmer mig rakt upp i ansiktet men sedan ... Fienderna går väl an. De som skriver hatbrev. De som drack champagne av lycka när Gun dog.

Skit samma. Grundfrågan dock en annan än den personliga. En svensk en. Föredraget i Caen var en korrekt kulturell Sverigebild. I Frankrike fick den gensvar och kommer kanske på svenska i Nya Argus. Annars får jag väl lägga den på nätet. Men tvivlar på att den ekar här.

Det var det jag menade. Jag kan nu blott publicera mig i små tidskrifter - och på nätet. Visst upplever jag att refuserna från de officiella är formellt orättvisa nu som då för sextiotre år sedan.  Språket mitt har väl utvecklats och jag menar nog att det jag skriver är värt att läsa. Men om refuserna då 1952 var - objektivt sett när jag läser om texterna från dåtiden - mest på grund av mina åsikter (och mitt rykte som omöjlig) är de nu till stora delar beroende på min ålder. Och den åldersfrågan är mer svensk än man här i fosterlandet låtsas om. Ja, hur var det?

För femtiotalet år sedan när jag återvänt till Sverige och det börjat vända i den politiska atmosfären kunde jag bli tryckt i tidningar som Stockholms-Tidningen. Men då kom Erik Blomberg ut till oss i Fagervik. Han visade korrektur på dikter som stoppats. Han ville ha min hjälp att få ut sina texter. Han var en av de stora svenska diktarna. En intellektuell. En som förmådde stå emot de härskandes tänk. Inte bara betydde han mycket för mig personligen när jag känt honom i Oslo - och Stockholm - som tonåring. Han hade betytt mycket intellektuellt och politiskt i trettio år. Och nu hade han nått den ålder då han i Sverige stoppades. (Han var därtill den bästa konstkritikern i Sverige, menade Gun som också känt honom sedan hon var ung. "Han kunde komma upp till en debuterande konstnär, se på tavlorna och sedan komma med ett helt livsgiltigt och klokt omdöme.")

Men värre än så. Walter A. Berendhson ringde mig och ville ha hjälp att få ut vad han ville ha sagt om Förenta staternas politik. Han som i tonåren bestämt så mycket av min syn både på Strindberg och på den tyska emigrantlitteraturen. Också han var då en av de stora som åldern satte munkavle på.

Och alla de andra. Ragnar Oldberg, bondeförbundare, syndikalist, kyrkoaktiv. Med jordbrukarrörelsens "Perspektiv" öppnade han ett andningshål i det kompakt unkna svenska femtiotalet. Mig stod han nära. Läste vad jag skrev. Hjälpte mig bli publicerad. Jag ser att jag är en av de tio referenser Furuland ger i svenskt Biografiskt Lexikon.  Byråkraterna uppe i Bondtolvans chefsrum ströp "Perspektiv". Den störde jordbruksavvecklingen och var dyr. Det sörjde han över sina sista år inför döden. Nu upplever jag att han och hans intellektuella insatser strukits ur debatten.

Eller A. Gunnar Bergman. Jag har skrivit om honom. Sven Wernström likaså. En arbetarförfattare (debuterade med dikter på Brand 1935),  en arbetarintellektuell som bidrog till att prägla kulturen på vår kant under trettiotal, fyrtiotal och det tidiga femtiotalet. När han var kulturredaktör på Aftontidningen sökte han på trots mot den härskande "tidsandan" ge plats åt fristående marxistiska skribenter som Gunnar Gunnarsson. Han hjälpte också mig att bli publicerad. Sedan stängdes han. Han satt hos mig på Skånegatan och grät över hur han ätits ut på redaktionen.

Nå, det är inte bara när de drabbas av ålder och började sjukna till de stängdes och ströks ut. Det finns en av de härskande styrd socialt bestämd sorteringsmekanism som håller den dominerande svenska kulturen anständig. De flesta av mina skrivande ungdomskamrater är borta och om de publicerades har de redan hamnat i glömskesäcken eller också refuserades de till dess till dess de tystnade som Svend Aage Olsen som bort bli femtiotalets konstnärligt banbrytande författare.  

Det var fånigt av mig att låta mig puttas ned i gropen. Vänner har jag, kamrater därtill. Kan skriva och publicera mig på vår kant och min hustru ställer upp.

Relaterade artiklar (efter tagg)