Om nu officiös kval och kvidan

Denna valanlys är Jan Myrdals Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 11/2014 som utkom 4 november..

Nu pågår en eländig debatt som vacklar mellan kval och kvidan i officiella och officiösa media ty det har varit val igen i Sverige denna höst 2014. Utfallet lika oklart som valdeltagandet stort. Visserligen fick en regering utan riktigt väljarstöd avgå och en annan med svagt och otydligt stöd sväras in. Det enda påtagligt nya valresultatet var att Sverigedemokraterna ökade till att bli tredje största parti i riksdagen och att partier som definierar sig som vänster antingen stampade på fläcken, inte nådde över gränsen eller minskade. Vilket innebär att utan Sverigedemokraternas politiska stöd kan den nya regeringen inte leva vidare. Om den inte så anpassar sin politik till den förra alliansregeringens politik att den får omröstningshjälp av dess partier.

Denna situation kräver en förnuftig kommentar.

Jag börjar med den vitt spridda illusionen den allmänna rösträtten. Den formuleras för första gången legalt i Frankrike som en revolutionär landvinning efter det att Tuilerierna stormats och kunden avsatts 1792 men blir snabbt ett instrument för de härskandes makt. Vi borde ju till exempel – förutsatt att historieundervisningen i skolan varit verklig och korrekt – om dess historia veta att Napoléon Bonaparte våren 1802 med allmän rösträtt utsågs till konsul på livstid med 3 500 000 jaröster mot 8 374 nejröster och i november 1804 erkändes som kejsare med 3 572 329 röster mot 2 579 och att hans (juridiske även om ej genetiske) brorson  Louis Napoléon 10 december 1848 valdes till president med 5 434 286 röster mot 1 448 107 för Cavaignac, 371 000 för Ledru-Rollin, 37 000 för Raspail och 17 900 för Lamartine samt sedan efter sin statskupp 2 december 1851 erkändes som kejsare den 21 december med 7 439 216 röster mot 647 737 (och 1 500 000 icke röstande). Jag kunde fortsätta med en lång internationell katalogaria! Allmänna rösträtten – och kvinnors rösträtt eller ungdomars – har blott en formell relation till folkvilja och folkvälde.

Det nuvarande svenska statsskicket bygger på partier. Ännu i min ungdom var de åtminstone på vänsterkanten medlemsfinansierade och någorlunda medlemsstyrda. Nu är de alla statsfinansierade och högerut finansierade av storkapitalet. (Undantaget i år var Feministiskt Initiativ och tidigare Sverigedemokraterna.)  Dock även för partier gäller det gamla talesättet: Den som betalar kusken bestämmer färden. Resultatet av denna reform har blivit det medlemsras jag inte kan bedöma annat än som avsiktligt. Det kommunistiska ungdomsförbund på vars midsommarkongress 1944 jag på uppdrag rapporterade om arbetet bland studeranden hade fler medlemmar än ett dagens svenska vänsterparti. Av det tidigare statsdominerade SAP återstår blott en rest. För att inte tala om de andra. Inget av dem förmår med hänsyn till finansieringen heller formulera politiska realfrågor. Ty även för partier gäller det gamla talesättet: Den som betalar kusken bestämmer färden. Det nuvarande svenska statsskickets demokrati är i ordets egentliga mening lika formell som dess allmänna rösträtt.

Också på den politiska och intellektuella vänsterkanten tillhör detta de undanträngda insikterna. Inte undra på att man där haft så svårt att inse – och ta politisk ställning till – Sverigedemokraternas tillväxt. Men denna liksom det att Front National nu kan sikta på presidentposten eller för den skull en gång stödet för Louis Napoléon det blir helt förståeligt för den som ser till – och analyserar - verkliga klassfrågor och inte fastnar i blotta fraser. Detta innebär inte som vissa på den intellektuella vänsterkanten tycks tro att förespråka politisk allians med Sverigedemokrater eller Front National utan att klart se varför så stora delar av LO-kollektivet och ”det arbetande folket” tar ställning för dem.

Just för att det existerar verkliga sociala motsättningar också när det gäller invandring och det som kallas mångfald samtidigt som det historiska sammanhanget är tydligt lägger jag på FIB/K: s hemsida ut "Det mångkulturella samhället är en illusion. Lajos Szèki intervjuar Jan Myrdal”  i ”Mosaik. Krönika för det mångkulturella Sverige” nr 2 – 3 1981. Ty om man på den vänstra sidan enbart fortsätter med sådant som att skandera ”Inga rasister på våra gator” (eller det historiskt bevisligen så katastrofalt farliga ”slå fascisten där du ser honom”) kan det nog bli möjligt att fösa upp Sverigedemokraterna från 13% till 30% i nästa val.