Jan Myrdal jämför sin egen ungdomstid med förhållandena för dagens ungdom

På internetsidan Nyhetsbanken.se skrev Jan Myrdal 28 oktober 2014 en jämförelse mellan sin egen ungdomstid och förhållandena idag. Under rubriken Om Sverigedemokrater och allmänna misstron säger han att det utbredda politikerföraktet är begripligt. Och han inleder och slutar med:

– Nej, jag röstar inte på Sverigedemokraterna men nog förstår jag dem som gör det.

Nej, jag röstade inte på Sverigedemokraterna. Men visst förstår jag dem som gjorde det. Det finns med all rätt ett utbrett politikerförakt. Det är alls inte unikt för Sverige. Men allt fler även här i landet som hör vad det välbetalda representerade folket i den politiska karriären tutar om säger: Skit på er så får ni randiga ben!

Jag skall förklara. Invandringen talar man om. Visst skapar den problem. Sådana det inte är korrekt att tala högt om. Men dess konflikter liksom tiggarna med sina skålar är bara grädde på moset. Själva det mos som kväljer är oss ett annat och segt äckligare.

Allting här har blivit bättre numera. Visst. Det är inte bara snack. Det är bara att se sig om. Det glittrar i vart skyltfönster. Även medelklassfamiljer flyger på tropiksemester. Det har bara blivit bättre och bättre enligt all tillgänglig statistik.

Men skrapar man på siffrorna ser man hur det glipar. Även fina tidningar och anständiga etermedier grubblar dagligen över ungdomsarbetslöshet. Och det finns nu dolda sidor av den omskrivna forna uselheten. Vi som var unga för sjuttio år sedan har andra minnen än de officiellt gångbara. Vi minns sådant de nu unga inte ens kan hoppas. Jag stack från skolan våren 1944 när jag var sexton. Det fanns hur mycket arbete som helst. Visst var de lågbetalda. Men man kunde tjäna egna pengar. Jag hoppade från SJ till Alfort och Kronholm till en radiofabrik på Kungsholmen. Myndigheterna hängde upp affischer mot det beteendet. Vi var ”Hoppjerkor” som de sade. Men vi som höll på med insmugglade sjuttioåttor sjöng med Blind Boy Fuller:

Gotta step it up and go-yeah, go
Can't stand pat, swear you gotta step it up and go.

Passade det mig inte så var det bara att rycka på axlarna och gå. När jag fyllt sjutton på sommaren började jag på Värmlands Folkblad i Karlstad. Sossar och kommunister betalade sådana som jag, volontärer som vi kallades. Inte mycket men på fina borgartidningar där skulle kamraterna arbeta gratis för äran. Första dagen på VF fick jag arbeta natt och känna lyckan av att höra pressarna sjunga den text jag just skrivit. Det finns ingen ung som får vara med om det nu. Jobb finns inte. Minst av allt på tidningar. Och skulle de hitta något fick de i varje fall inte jobba natt. Uppleva att framåt morgontimmarna dricka öl med de självtänkande nattvandrande som kom upp till redaktionen  för att resonera livsfrågorna i väntan på att tidningen skulle gå i tryck. Som den sömnlöse och från början tyske frisören som ställde ifrån sig ölflaskan och sade: ”Freud har fel det är inte könet det gäller, det kan man vara utan länge. Men försök låta bli att skita några veckor!”

Det finns nu inga ungdomar som vågar ens drömma om att få vara med om sådant. (De är till och med förbjudna arbeta natt.)  Nå, de kan twittra runt på den dator föräldrar, släktingar eller myndigheter tillhandahållit. Slipper på så sätt i praktiken konfronteras med tillåtet och förbjudet i verklighetens fria ord. En av de första dagarna skulle jag intervjua en hundraåring. Hon berättade om hur hon jagats av varg över isen. Till slut frågade jag hur hon blivit så gammal. Jag minns inte om jag sade tant till henne. Troligen använde jag omskrivning ty du sade man inte. Hon svarade: ”Jo, jag fick brännvinssudd som barn för att hålla mig lugn och sedan har jag tagit en liten sup var dag.” Det skrev jag. Redaktionssekreterare Bråland läste och strök över mina ord med bred rödpenna. Han såg mig strängt i ögonen sedan och sade: ”Vi är en folkrörelsetidning”. Skrivaryrket tvangs jag lära mig. Jag hade en gång lagt ett manus fullkluddat med handskrivna rättelser i lådan att firas ned till sätteriet. Efter en stund kom en sättare upp för att tala allvar med spolingen, mig. Det skrivna skulle vara rent och snyggt och rättstavat från början.

Eget rum med egen ingång hyrde jag. Svendom var jag inte men en snygg åtta år äldre tjej på tidningen knullade mig och lärde upp mig. Jag var henne djävligt tacksam och när jag på våren skulle börja på Arbetartidningen i Göteborg fick jag hennes foto. På baksidan skrev hon: Tack för gott samarbete bland annat på tidningen.

Skolan då? Nu skall den bli allt längre. Jag är lycklig över att vara åttiosju på det åttioåttonde och inte sjutton på det artonde. Jag stack för att den hindrade mina studier. Jag hade läst Strindberg och insett att skolan inrättats av överklassen som förvaringsanstalt, ett sätt att göra ungdomar ofarliga, hålla dem inlåsta och bedövade. Det är inte något förakt för studier och kunskap. Tvärtom det han, liksom senare Mao, hävdade var den verkliga nödvändigheten av studier, bibliotek, diskussioner och laboratorier. Ändra samhället och släppa ut ungarna så fort de blivit flygga. Nu sitter de arma yngre inlåsta i förvaringsanstalter upp till trettioårsåldern. Där de bevisligen inte förmår lära sig särskilt mycket.

Många flyr, trillar ut, visar sig inte ens på lektionerna men då tidens ålder och tänk nu är som de är hamnar de i gatumisär. Vi söp men inte särskilt mycket och knark fanns bara på Nalen ibland och det var inte många bland oss som åkte dit. Vad prostitutionen beträffar visade statistiken då att det var mest borgaryngel som köpte sex första gången de skulle till. Vi i de ungdomsrörelser som bekämpat prostitutionen ända från det seklets början knullade fritt. Jag tittar från ålderns höst ner på ungdomarna som går förbi på gatan, de har inte en aning om den frihet vi hade för sjuttio år sedan all djävlighet och all fattigdom till trots.

Visst finns det framsteg. Inga ungdomar, varken pojkar eller flickor vet nu den ångest och oro vi hade för att mensen skulle dröja och flickan vara med barn. Och något så vidrigt som hur aborter då var har de möjligtvis bara hört talas om. (Jag kände en flicka som gått på dans med en strumpsticka uppkörd mot livmodern och jag har, grundat på erfarenhet, i bok skrivit om hur överdjävligt tjejer behandlades om de tvangs söka en – då mycket ovanlig - legal abort.)

Bostadsbrist var det då som nu. Men det gick ibland att få tag i något som det spisrum med kammare jag fick överta kontrakt på.  Albogatan 5 i Göteborg. Dass på gården. Vattenkran ute vid trappen. Kallt som fan. (Vattnet frös i handfatet om natten.) Men det kostade bara 25 kronor i månaden. Höjdes hösten 1951 till 27,50. Även om penningvärdet förändrats var det inte mer än att jag kunde klara det på frilansintäkter. (Jag har kontraktet kvar.) Nu är bostadsbristen densamma som då fast de få lägenheter som bjuds ut är överlägset mycket finare än något ens överklassen kunde drömma om på den tiden men – och det är det avgörande - till orimliga och för ungdomar helt oöverkomliga priser. Något sådant som den billiga slum och de rivningsbostäder vi faktiskt kunde hitta för ungdomsåren finns inte. Trots att det är helt naturvidrigt när efter könsmognaden ungdomar tvingas bo hemma hos mamma till dess de fyllt trettio. Om de får det.

Jag har här skrivit om stadsungdomar. Jag kunde skriva om hur det är på landet, ute i vad som  kallas glesbygd och avfolkningsområde. Det vet jag ju. Vi fick tag på ett kyrkans torp vid Lejondalssjön 1946. Inget el, rätt dålig brunn och ved att hugga. Svenolles farsa jobbade på knäckebrödsfabrik och av honom fick vi billigt skrap och mjölk fick vi från grannen som var torpare. Svenolle målade och jag skrev. På hösten bodde jag där med Birgit. Den första tjej jag bott ihop med på allvar. Jag tjöt och grät och skrek och hade mig när hon lämnade mig för en annan. Men vi har också alltsedan dess varit nära vänner, pratande politik och konst och personligt och är så än i dag. Fast vi har inte legat med varandra sedan 1946. "Det skulle vara som att sätta på sig gamla trosor, begagnade underkläder" sade hon en gång när jag föreslog det. Därefter har jag i Sverige både bott i stenstad och långa tider ute på det som kallas landsbygd och glesbygd såväl i skogarna ovanför Kaffatorp, eller Urshult samt i Södra skogen i Mariefred och mellan Fagersta och Skinnsberg. Upplevat hur all service och alla möjligheter stadigt försämrats år för år till dess de helt upphört.
 
Politiska karriärister med månadsinkomster i hundratusenkronorsklassen som med välsmort munläder talar fint om medmänsklighet och förståelse och åt den fattige en god slant även har ingen aning om ovanför vilket folk de svävar fram.

Nej, jag röstar inte på Sverigedemokraterna men nog förstår jag dem som gör det.