Myrdal om Front National - en eftervalsanalys

På förekommen anledning - som det heter - publiceras här åter Jan Myrdals kommentar och analys efter det franska valet i våras.

Artikeln publicerades första gången den 26 maj 2014 på fib.se. Då anklagades Myrdal vildsint för att "omfamna" och "stödja" Marine Le Pen och Front National. Att det inte alls handlar om det framgår för den som läser texten lugnt och eftertänksamt. Vårt svenska riksdagsval ger nu en extra intressant dimension till läsningen.

Jan Myrdal kommenterar gårdagens franska valresultat:

OM FRANSKA VALET OCH FRONT NATIONAL

Med 25% av rösterna blev i EU-valet Front National det största partiet i Frankrike. Samtidigt skvalpade ”Vänsterfronten”, i vilken ingick såväl  Frankrikes kommunistiska parti som Vänsterpartiet och Enad vänster, nere på 6%.

Kommentarerna i media runtom i våra länder talar om högerseger, seger för rasism och allmän främlingsfientlighet. Det är en dålig analys. 

Att kommunistpartiet som jag från fyrtiotalet och det tidiga femtiotalet i Frankrike upplevde som ett väldigt och starkt massparti på randen till att bli statsbärande har imploderat och blivit politiskt likgiltigt har sin förklaring. Om den har jag skrivit. Partiledningens oförmåga att ta principiell ställning i Algerietkriget – ett leninskt ställningstagande för seger åt Algeriet – var ett tecken på den då pågående uppfrätning av partiet som under de följande klasstriderna i Frankrike ledde till att det förlorade sin plats som den franska arbetarklassens parti och sedan till dess nuvarande kollaps. Där finns mer att diskutera.

Men Front Nationals framgång är betydelsefull. Man kan säga att den blir en spegelbild (där vänster blir höger och höger vänster) av kommunistpartiets upplösning. Jean-Marie Le Pen hade varit fallskärmsjägare i Indokina 1953 och Algeriet 1957 och grundade partiet 1972. Det var då ett utpräglat högernationalistiskt parti med rötter även tillbaka till Vichy och längre ändå till den traditionella franska högern. (Nils Andersson vilken som förläggare i Lausanne arbetat nära den algeriska befrielserörelsen vittnade sedan i rättsuppgöret om huruvida Jean-Mari Le Pen varit direkt ansvarig för fallskärmsjägartortyr mot algeriska patrioter.) Med åren och partiets tillväxt och även som ett resultat av dess arbetsmetoder med just en nära kontakt med folk (”le petit peuple) som varit den traditionella franska vänsterns började dock dess klassbas förändras. Ty samtidigt blev korruptionen i det franska klassamhället allt påtagligare och den traditionella ”vänstern” med kommunistpartiet som centrum upplöstes ideologiskt och förföll organisatoriskt. Denna utveckling blev än tydligare när Marine Le Pen den 16 januari 2011 valdes till ordförande för Front National. Hon är visserligen sin fars dotter men representerar och företräder en annan generation. Född 5 augusti 1968, utbildad jurist, advokat och efter skilsmässa ensamstående mor i självvalt särboförhållande. Alltså en med vilken många franska kvinnor nu själva identifierar sig.

Hon är inte bara kunnig, snabb i repliken och med stark och sympatisk framtoning i samtal, möten, debatter, radio och TV-framträdanden utan hon knyter direkt an till det som varit den traditionella franska vänsterns värderingar: republikanismen, enhetsstaten från Revolutionen, laicismen (den särskilda franska  konfessionslösheten), traditionen från 1789/1793. Ja, nu till befrielsejubileet hyllar hon ”Résistancen” och det program den stod för 1944. Det är Franska Revolutionens Marseillais man sjunger på hennes möten.  Den som kan förstå franska gör klokt i att lyssna till hennes framträdanden. (Särskilt som när hon, som i Moskva sommaren 2013, medvetet talar ytterligt tydligt.)

Hon är inte socialist, anknyter inte till vare sig Marx eller Blanqui, eller ens Jaures. Hon är medvetet anti-liberal. Hon är därtill fransk nationalist också i sådant som om Frankrikes roll i Afrika eller nödvändigheten av ett eget och enbart av fransmän lett kärnvapenförsvar. Men hennes ställningstaganden är logiska och för ”vänstern” traditionellt begripliga. Utrikespolitiskt innebär det en i egentlig mening gaullistisk politik: bryta Förenta staternas vilja till världsvälde, ut ur EU, ut ur NATO, nära samarbete med Moskva, Beijing  (och Berlin) och kanske med ett framtida Eurasien. Hon bekämpar den ekonomiska och kulturella nyliberalismen. Äldre franska kommunister jag talat med upplever att 90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde. Det må gälla  frigörelsen från Washingtons dominans och från EU:s överstatliga utsugning av det franska folket till bankkapitalets fromma. Konkret angriper hon sådant som det  liberalistiska järnvägsförfallet, Förenta staternas försök till kulturell hegemoni över Frankrike, monopolkapitalets dominerande roll i fransk politik och andra de traditionella frågor ”vänstern” ställt innan dess partier imploderade. 

”Vänsterns”, den franska såväl som den internationella, nu pågående ständiga angrepp på Front National är begripliga med tanke på partiets bakgrund och historia men också kontraproduktiva och grundade på en bristande analys av den politiska verkligheten. Närmast kan detta jämföras med  kampanjen för 85 år sedan om socialdemokratin som socialfascism. Den var helt begriplig med hänvisning till de teoretiska föreställningar som band dåtida socialdemokrati till Mussolinis korporativism och den var historiskt belagd med hänvisning till Noske och andra tyska socialdemokrater liksom till Labours politik gentemot kolonierna. Det är ingen svårighet att med olika exempel visa att denna Kominterns analys var både förståelig och logisk. Men var den politiskt korrekt?  Var den en riktig analys av den drivande kraften för de socialdemokratiska massorna? Nu kan vi se att denna analys bidrog till att omöjliggöra den enhetsfront som kunde hejdat Hitlers och den tyska fascismens seger.  Allt det som i enlighet med tesen om socialfascism kunde sägas om den politiska socialdemokratin i skiftet mellan tjugotal och trettiotal kunde beläggas. Dock var analysen oriktig. Vilket för övrigt Dimitrov påpekade inför Kominterns kongress 1935.

Något liknande gäller om Front National och dess massbas nu. Det är detta man bör diskutera! 

Jan Myrdal.

 

http://fib.se/debatt/item/4212-jan-myrdal-om-franska-valet-och-front-national