Jan Myrdals skönlitterära debut

Under katalogiseringsarbetet i Jan Myrdalbiblioteket dyker det upp många roliga och intressanta saker. På avdelningen "Egna verk" t.ex. fanns dessa två texter från 1950 som är Myrdals första tryckta litterära arbeten. Väl värda att läsas igen, så här 74 år senare.

Varsågoda!

Det första bidraget trycktes i Folket i Bild nr 35 1950:

En liten historia

Du är min, sa flickan.
– Och du är min, sa pojken.

Och sen skulle dom leva länge och lyckligt.

Men det blev varken så länge eller så lyckligt, för en dag blev flickan med barn.
– Det är ditt, sa flickan.

– Fan trot, sa pojken.

Och dom skulle gifta sig och bli familj och få barnbidrag och vara lyckliga i många år.

Men pojken hade ett dåligt jobb, och flickan fick kicken från sitt och ingen lägenhet kunde dom få.

– Dog hon? sa pojken.

– Tyvärr, sa abortören och sen gick pojken på krog och begrät flickan.

Och flickan hon hade syndat och hon begravdes och det lästes över henne och hon kom till helvetet.

– Du är min, sa Fan.

– Men jag var tvungen, sa flickan, annars hade vi gått under.

– Och så dog du, sa Fan. 

– Men pojken klarade sig, sa flickan. 

– Trot den som vill, sa Fan och så skyfflade han in henne i ugnen och där brann hon och det gjorde ont och alla änglarna tittade på henne från små luckor i taket, för sådana är de saligas fröjder, säger kyrkofadern.

Och pojken jobbade och slet sex dagar i veckan och på den sjunde söp han sig full och såg på en fotbollsmatch, för han hade inte råd med luder och flickorna brydde sig inte om honom, för han var gammal nu.

Och pojken blev ledbruten och en dag kom han in med handen i maskin.

– Den är min, sa pojken.

– Men du är min, sa maskin, och helheten är förmer än delarna, och så kraschade det och pojken var en arm mindre.

Pojken fick en ny arm, en som var bättre än den gamla, en som en som varken kunde rosta eller värka eller dö.

– På väg mot fullkomligheten, sa pojken och såg på protesen.

Och nu satt han på ett ungkarlshotell och jagade loppor. På dan var han utelåst och stod och spottade i strömmen.

– Skönhet, sa pojken, såg på slottet och så mangade han till en bira.

– Ett djävla liv i lever, sa han till kompisen.

– Förnöjsamhet är en Guds gåva, sa kompisen

– Ja, inte behöver han vara rädd för att bli utfattig inte, sa pojken.

Och så var det första maj och dom gick ut på Gärdet och hörde hur bra allting var.

– Sanningen segrar, sa pojken när talaren var demokrat.

– Du vet våra funktionärer är egentligen riktigt religiösa, sa kompisen.

– Hurså? sa pojken.

– Dom sår ej, ej heller skördar dom, sa kompisen.

– Ja, Gud föder sina lamm, sa pojken.

– Det är så lätt att bli fet med tiden när man slåss för en tro, sa kompisen. Och så hurrade dom för traditioner och framtid och Socialsverige.

Och sen blev det ett krig för demokrati och näringsfrihet och:

– Det är ju skandal att dom inte tror på människovärdet, sa statsmännen och släppte atombomber.

Och pojken blev frivilligkommenderad till att desarmera blindgångare, och han kunde inte smita för samhället hade avlönat beväpnade tjänstemän som värnade om människans fri- och rättigheter. Och när han tog på bomben så smällde det och pojken kom till helvetet för han hade levt ett dåligt liv.

– Men var är riksdagsgubbarna våra, sa pojken, dom som skulle säkra fred och frihet åt oss?

– Dom kom till himlen, sa Fan, för dom höjde prästlönerna.

– Det var ett djävla liv jag fick, sa pojken.

– Samhället är mitt, sa Fan.

– Men nog kunde jag fått det lite roligare, sa pojken.

– Varför tog du inte ditt roliga då? sa Fan.

– Det är förbjudet, sa pojken.

– Det är bara dom misslyckade revolutionerna som är förbjudna, sa Fan. Hade ni väl tagit hand om samhället, så hade Gud varit med er, för han håller alltid på dom segrande, gluttarna, prästerna, statsmännen kunde ni ju sänt till mej, sa Fan, jag har plats åt föredettingar.

– Lessamt att jag inte fick veta det förr, sa pojken.

– Ja nu har du sumpat chansen, sa Fan, för in ska du, och så tog Fan och hyvade in pojken i ugnen och alla dom små änglarna som en gång i tiden varit vapenfabrikanter och börshajar, riksdagsmän och präster viftade på sina små näpna vita vingar och trängdes vid luckorna i taket.

– Det var ingen god människa, sa en ängel.

– Den illa gör han illa far, svarade en annan.

Och så flög dom bort och sjöng upp mot himlarna:

– Vi äro små humanister.
   Och från himlarna svarade en andekör:

– Gud välsigne er.

 

Det andra bidraget återfanns i tidskriften All Världens Berättare nr 12 1950:

Den lärorika historien om Dunlop Humanisten

Av Jan Gunnar Myrdal

Dunlop var en gulbrun hund med stamtavla, icke så äkta dock, ty hans moder hade gjort ett lönnligt stedsteg med en byracka men Dunlop blev vacker och formfulländad och vann små sidenband på hundutställningar och fotograferades och var avelshund.

Redan som valp visade han vissa karaktärsdrag som hans föräldrar och uppfostrare antog vara resultatet av en ond vilja, men som vi mer upplysta vet vara resultatet av något svårt barndomstrauma. På ett otillständigt och för den hundliga skamkänslan sårande sätt, yttrade han tvivel på att råttorna existerade enbart för att ätas av hundar. Ja, han gick till och med så långt i sin fräckhet (den vi ju vet vara missanpassning , och som vi kunde förekomma med långsammare avvänjning och kärleksfullare öppenhet) att han blev humanist och icke drog sig för att påstå att hundens liv icke är mer än en människas!

Som om vi alla inte visste att hunden är skapelsens krona.

Hur harmas jag inte över att vara medveten om att det finns en kennel där tikarna inte har mer psykologisk skolning än att valparna blir missanpassade humanister! Det får inte dröja länge innan vi genom kärlek och genom att komma ihåg att små valpar också är hundar, får fram en hundlighet som är välanpassad och som är stolt medveten om sin hundlighet. Är det inte stort och högtidligt att känna hundens öde? Som våra teologers klara bevis slår fast: Hunden är det bästa hos människan, det bästa hos människan är hennes själ; Människans själ är odödlig, hunden är människans själ, alltså är hunden odödlig; människans odödliga själ kommer efter döden att sitta i himlen och plinka på harpor, hunden är människans odödliga själ, alltså är himlen en hemvist för odödliga hundar som efter sin död sitter och plinkar på harpor evinnerligen. Amen. Är inte detta stora inom oss hundar härligt? Men Dunlop inte bara förnekade detta sakförhållande, han påstod till och med att han hellre betäckte en tik, och kände hennes söta vittring, hellre knäckte ett fläskben mellan tänderna och slickade i sig märgen, hellre sov i solen, än han levde sedligt i livet och satt harpoplinkande efter döden.

Hans ömma moder gnydde och hans stränga farbröder skällde på honom så deras långa röda tungor släpade på marken.

Men Dunlop var yngre och snabbare och smidigare och dom kunde inte fånga in honom och tandgripligen bevisa för honom att han gjorde orätt.

Släktens uråldriga och vördnadsbjudande moral förkastades helt av denne stackars hund. Han aktade lika lite på:

Du skall inga andra hussar lyda än din Husse. som på:

Du skall icke skälla när Husse vill sova. lika lite på:

Du skall hedra din stamtavla och kennelklubben. som på:

Du skall icke hava lust till Husses kotletter, utan nöja dig med din egen mögliga palt. lika lite på:

Du skall icke begå äktenskapsbrott med byrackor. som på:

Du skall inga pölar göra på mattorna.

Ja, Dunlop var i sanning en förfallen hund.

Husse, utan vilken inte en brödbit faller från bordet, älskade Dunlop och var allvarligt oroad, men med tanke på de femtio kronor han inhöstade i språngpengar varje gång Dunlop förförde en estetisk och själsfin adelstik med äkta stamtavla, lät han nåd gå före rätt. Ty Husse älskade hundarna.

Och utanför kennelns ståltrådsgaller låg skogen, och lukterna från skogen drev in i kenneln och hundarna blev oroliga, för det var vår och inte ens det glada medvetandet om att livet ju bara är en jämmerdal, som man måste gå igenom för att nå himmel och harpor, kunde hålla dom lugna. Och Dunlop var oroligast, han sprang fram och tillbaka vid stängslet och han kände lukterna från jorden och högt ovanför honom drog fågelsträcken mot norr och småfåglarna i buskarna sjöng parningssånger och bladen slog ut och Dunlop satt på hasorna och ylade.

En kväll när dimman kom upp från gölarna och låg över skogen och kenneln som ett duntäcke, vitt och böljande, rymde Dunlop.

Husse hade honom i sitt vard1agsrum och visade upp honom för några vänner, för Husse var stolt över att ha en hund som tagit så många pris. Dunlop kastade sig mot vardagsrumsfönstret och glasrutan sprang sönder och Dunlop blödde ur nosen och bogarna, men han sprang genom skogen och det doftade natt och dimma runt honom. Han kröp ihop under en gran och under två dygn låg han där och slickade sina sår och vädrade mot vinden. Och det var bara skog och träd och vind och vilt runt honom.

Dunlop jagade i skogen hela sommaren och hans kropp blev smidigare och pälsen glänste och tänderna var vita mot den röda tungan som hängde ur munnen på honom när han jagade harpaltar och åkersorkar.

Han hittade en tik i grannbyn och hon var en byracka och hon var snabb och mjuk i rörelserna och dom puffade på varandra med nosarna och han låg med framtassarna utsträckta på marken och viftade med svansen för henne och han betäckte henne och dom jagade tillsammans. Och högt ovanför dom drog fågelsträcken mot söder, för nu var det höst.

Och tiken hade haft valpsjuka och Dunlop blev smittad och det var nervös valpsjuka och han kunde inte springa så fort längre för benen släpade efter honom, och han nickade med huvudet och det var svårt att resa sig, och pälsen föll av och han blev mager och skabbig och ögonen rann och det var tjocka klumpar av var i ögonvråarna.

Och husse hittade Dunlop i markerna en söndagskväll och tog hem honom, och han sattes i isoleringsbur och där hängde han med huvudet och gungade fram och tillbaka och läpparna rullade upp sig över tänderna och tänderna var gula, han hade svårt att resa sig och när han gick släpade bakbenen efter honom.

Och alla hundarna i kenneln kom fram och såg på honom och tikarna tog med sig sina valpar och visade dom på honom och berättade hans historia och sa att så går det om man blir humanist, och så går det var och en som bryter mot moralen och de goda sederna och inte låter sig vara innestängd i väntan på avlivning och harpoklink

Och i den kenneln blev det aldrig någon humanist mer.

Det var den sannfärdiga och lärorika historien om Dunlop, han som även nämndes Humanisten.