En annan tradition, Jan Myrdal talar i Varberg

En annan tradition, Jan Myrdal talar i Varberg Foto: Eva Wernlid

Under årets festligheter med Jan Myrdalsällskapet i Varberg höll Jan Myrdal tal vid utdelningen av Jan Myrdals stora pris - Leninpriset till Jan Guillou och av Jan Myrdals lilla pris - Robespierrepriset till Eija Hetekivi Olsson i Varbergs teater 12 april 2014.

Vänner!

Nu, vid denna sjätte prisutdelning tar jag upp några principfrågor. Till det finns både personliga skäl och allmänna.

Till de personliga hör att jag vid 87 års ålder enligt mina läkare är ordrätt senil (av senex – åldring, gubbe) men inte dement. Knän och höfter krånglar åldersbetonat fast något allvarligt har läkarna inte funnit. Arbetar gör jag var dag.  Dock, statistiskt sett bör jag smälla av – eller bli dement och oresonlig – inom överskådlig tid. Hög tid att sammanfatta alltså.

Till de allmänna hör att jag av omständigheterna tvangs ta medvetande inför och under Andra världskriget och så började skriva publikt i bestämt syfte för sjuttio år sedan. Under denna tid jag arbetat med ord har jag upplevat hur officiellt härskande sanningar i politik och rådande estetik, moral och anständigt tänk år för år växlar och förändras liksom för tillfället givna sociala normer för tilltalsord, nakenhet, klädedräkt, kroppsbehåring och tatuering. Att denna rasande förändring inte är slumpmässig utan styrd av socialt sega strukturer under en ständig klassernas kamp förstod jag då långt tillbaka i de allra tidigaste tonår när jag först började läsa Freud (Vardagslivets Psykopatologi) och Marx (Det Kommunistiska Manifestet) och i det stora arvet upptäckte skrifter av Diderot, Lenin, Mark Twain, Quiding och Strindberg.

 DSC2323-JMJGEHO EW

Jan Myrdal med årets mottagare av priserna uppkallade efter honom, Jan Guillou och Eija Hetekivi Olsson.

Foto: Eva Wernlid

   

 

De senaste sjuttiofem åren har kontinuerligt bekräftat den ungdomsinsikt detta gav att under de ständigt växlande skeendenas yta finns en drivande motsättning. På svenska var det Jonas Love Almqvist som formulerade dess ord, Nils Herman Quiding som gav dem verkligt innehåll och August Strindberg som populariserade dem till dess vart barn nu förstår dem: Överklass och underklass. Orden är inte vetenskapligt korrekt formulerade och de begagnas varken av officiella ledarskribenter eller politiker runt oss men nog är de riktiga. Ja, nyss kunde vi läsa att enligt Oxfam äger nu en liten grupp individer, 85 personer, lika mycket som den fattigaste halvan, 3,5 miljarder, av världens befolkning. Inte undra på att redan den tonårige Jan Myrdal för ett par mansåldrar sedan stod på vardagsrumsgolvet och med Ibsen deklamerade: Jeg lægger med lyst torpédo under Arken.

Detta sjätte års prisutdelning gör det allt synligare att här framträder en bestämd kulturell falang i Sverige. I år sluter sig Jan Guillou och Eija Hetekivi Olsson till Mattias Gardell, Roy Andersson och Kajsa Ekis Ekman, Maj Wechselmann och Martin Shibbye, Sven Lindqvist och Jenny Wrangborg, Maj Sjöwall och Gabriella Pichler.

Men vilken falang och i vilket Sverige? Den är ju inte något slags myrdalsk falang; såväl Maj Wechselmann som Sven Lindqvist för att bara ta två namn, har under åren omsorgsfullt tydliggjort detta. Däremot ingår också jag i den. Och den är sannerligen inte begränsad till dessa elva. Det är ingen svårighet att nämna fler. En rättrogen ideologisk enhet rör det sig heller inte om, den är inom den svenska kulturen bred som en utslagen solfjäder, dock med lika tydliga gränser. Den har också tradition långt tillbaka. Tro och ideologi har växlat men alla begriper vi än i dag ett agrarsamhällets ordstäv som: ”När jag vilar i Abrahams sköte och du brinner i Gehenna får vi talas igen, sa torparn till patron som tagit kon från honom.”

Själv har jag för att karaktärisera den använt ”refraktär”. Det ordet fyller en uppgift och behövs. Att det hos oss i modernt språkbruk inskränkts till ett medicinskt fackord har med vad man kan kalla den traditionella svenska misären att göra. På engelska och i synnerhet franska har ordet behållit sin latinska laddning som motspänstig, envis, uppstudsig, bråkig, bångstyrig. Har de senaste hundrafemtio åren eller så därtill haft radikal och förnuftsenlig biklang och därför i litterärt och politiskt sammanhang såväl använts om författare som Jules Vallès (han som skrev förlagan till Strindbergs Tjänstekvinnans son) som de ungdomar vilka i det ockuperade Frankrike vägrade tjänstgöra som beordrad arbetskraft till Hitlertyskland och gick ut i väpnad illegalitet. En refraktär falang alltså.

Men, invänder de rättänkande, priserna bär namn efter de värsta massmördare, Robespierre och Lenin. Ty så har de läst på våra gängse ledarsidor och runtom i det elektroniska skvalet på bloggar och nätsidor. Visst, så skrivs och sägs det där. Men det är mest bristande bildning, okunnighet och följsamhet. De  tänker i tropp. Det är därför de avlönas. Men varför väljer då just vi dessa två namn?

Maximilien de Robespierre har jag föreslagit. Inte för att han vore socialist. Det var han verkligen inte. Men han motsatte sig krigspolitik och tanken på att sprida revolutionen till andra länder med militärmakt och han var den förste europeiske politiker som drev allmän rösträtt, allmän skolutbildning, samhällets skyldighet att försörja också arbetslösa, gamla, sjuka och lytta och nödvändigheten att bekosta allt detta med skatter på de förmögna och välbeställda. Ideologiskt och politiskt var han den som formulerade krav som socialdemokrater drivna av arbetarklass och småbourgeoisie sökte förverkliga runtom i våra länder efter det Andra världskriget. De aristokrater och aristokrattjänare som avrättades under den så kallade terrorn var för övrigt som Mark Twain påpekat ett ringa fåtal i jämförelse med det enorma antalet offer för deras långa och blodiga herravälde.

Lenin fann jag vara ett gott namnval. Hjalmar Branting som var en av hans mest övertygade motståndare avslutade sin hyllande nekrolog i Folkets Dagblad Politiken 22 januari 1924 med orden:”Lenins stora gärning kommer alltid att kvarstå som en av de mest betydelsefulla i detta upprörda tidevarv, betydelsefull i sin rätlinjighet och sin hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen.” Till detta bara tre påpekanden.

För i år hundra år sedan imploderade Internationalen och den överväldigande majoriteten yrkessocialister och officiella demokrater bröt sina löften och förde sina väljare och kontingentbetalare ut i det enorma massmordet. Första världskriget inledde den serie av med girighet drivna  folkmord som kännetecknar vår tid sedan dess. Lenin var en av de få vilka inte bara stod fast utan förmådde såväl ge en teoretiskt hållbar förklaring till detta sammanbrott som inleda det nödvändiga praktiska och teoretiska arbetet mot herrarnas krig.

Till skillnad från majoriteten dåtida socialister tog han ställning för rätt till nationell frigörelse (som Norges från Sverige och Finlands från Ryssland) och därtill för de koloniala och avhängiga folkens totala frigörelse. Trots att även arbetarklassen i härskarstaterna i stort trodde sig tjäna på andras utsugning ställde han kravet på de nya organisationerna i dessa stater att de på alla sätt oavsett herrarnas lagar måste verka för detta. Visst har många sedan svikit som de franska kommunisterna när det gällde Algeriets frihet men det hade förvånat honom lika litet som en Jeltsin eller Sovjetunionens sammanbrott skulle förvånat honom.

När det gäller just orden var han lika föredömligt vidsynt som Marx varit. Han tog ställning för Tolstoj trots att han var honom ideologiskt främmande, han krävde att ungdomen skulle läsa Plechanov, trots att denne överlagt med den franska militärmissionen hur bolsjevikerna skulle krossas liksom han stödde Gorkij trots meningsmotsättningar och fast Gorkij under revolutionen i sin tidning bekämpade just leninismen.

Men pristagarna då? De för vilka hela denna sammankomst ordnats?  Nå, det är ju om dem jag talat hela tiden; om deras konstnärliga arbete i detta land. Tag Jan Guillou till exempel. Visst skulle jag kunna orda länge om honom som person; det är fyrtiotre år sedan vi lärde känna varandra och började arbeta samman, vi har haft mycket kul och  för det mesta har vi varit överens fast ibland haft olika uppfattningar. Men det allmänt viktiga är hans ord dessa mer än fyrtio år. Ty han har sannerligen varit refraktär: ”motspänstig, envis, uppstudsig, bråkig” och det på radikalt och förnuftsenligt sätt. Utan hans arbete med sina ord hade Sverige varit ett annorlunda och betydligt sämre land. Hans litterära arbete för att medvetandegöra och förändra i romaner, artiklar och TV har varit och är viktigt. Om jag dock skall säga något personligt blir det att han undvikit att på gängse svenskt manér göra sig till ädel författaré utan förblivit en skriftställare, den exakta yrkestitel som passat såväl Brecht som Strindberg.

Eija Hetekivi Olssons ”Ingenbarnsland” drabbade det litterära svenska etablissementet som en smäll på käften. Det berodde naturligtvis på hållningen och perspektivet. Detta var det underklassiga  förortssverige man föredragit att göra socialreportage om för att slippa ta på allvar. Men en av bokens verkliga kvaliteter är att hon på till bristningsgränsen – men inte däröver -  utnyttjat just det som skiljer det svenska språket från de strängare formaliserade som det franska. För en generation sedan diskuterade vi – Ivar Lo, Nils Andersson och jag – i Förr och Nu just hur detta att svenska språket inte fängslats i den akademiska tvångströjan möjliggjort det som i Sverige blev den länge dominerande ”arbetarlitteratur” som kom att få så starkt inflytande på just det arbetande folkets möjlighet att politiskt påverka. Eija Hetekivi Olssons språkbehandling är frigörande just för att den bidrar till att befästa vårt språks underifrån drivna normbrytande frihet.