Lennart Parknäs som exempel

Jan Myrdal minns vännen Lennart Parknäs som nyligen begravdes. Han minns en man som behöll sin integritet och fortsatte att verka för förnuftet oavsett rådande politik. Ett exempel för oss alla.

Så lyder ingressen till Jan Myrdals skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 10 2013 och överrubriken är: En föredömlig arbetande intellektuell.

Vi skulle haft 85-års middag för honom om någon vecka på Melanders fisk i Söderhallen men den 28 augusti dog Lennart Parknäs. Vid begravningen fredagen den 13/9 2013 i Heliga korsets kapell, Skogskyrkogården läste Peter Curman två dikter, "Frigörelse" och "Sång till oordningen" ur sin diktsamling "Födelsemärken" (1981). Han inledde med ett Nazim Hikmetcitat:

"Att leva ensam och fri som ett träd
men broderligt som en skog
vår längtan."

Efter akten sade jag några ord ty Lennart Parknäs död är mig inte bara stor personlig sorg. Den aktualiserar också stora principiella livsfrågor. Det egna livet dör ju bit för bit inom oss alltefter som vänner och vittnen försvinner. Vad återstår?

Det är nu sextiofem år sedan jag 1948 kom tillbaka från Jugoslavien (och Prag där jag varit i februaridagarna). Efter ett uppehåll i Oslo, då jag diskuterat det jag sökte skriva med (och tuktades av) Nic Waal, tog jag tåget till Göteborg. Där fick jag de första dagarna bo på porterbryggeriet hos Sven Danvik som jag kände sedan jag varit på Arbetartidningen 1945. Det var då Lennart Parknäs blev en vän och kamrat som bidrog att påverka och utveckla mig genom diskussion. Om den tiden har jag skrivit något. Ty jag blev kvar i Göteborg och det var där i Clarté jag inte bara träffade Nadja Wiking som blev min första hustru när jag det året blev myndig och giftaslovlig utan också levde i den kamratkrets som bidrog att vidareforma mig politiskt, intellektuellt och vidareutveckla min syn på konst och litteratur: Kurt Aspelin, Elias Cornell, Lasse Danvik, Sven Danvik, Hans Granlid, Lars Herlitz, Gunnar Heymann, Leif Knudsen, Lennart Parknäs och alla de många andra nu döda. Men hur var det?

Vad jag skrivit om till exempel diskussionen på mötet i Clarté när Kurt Aspelin satt ordförande och särskilt Gunnar Heymann och jag var ifrågasättande och starkt kritiska mot Sovjetunionens (och Tjeckoslovakiens) agerande vid Israels tillkomst finns inte i något nedskrivet protokoll. Nu när de alla är döda finns alltså om hur vi resonerade blott min text vilken grundar sig på min minnesbild. Men minnet är knådbart som plastelina (håller sig alltid mjuk och smidig, hårdnar inte och blir bättre ju mer man arbetar med den; som det heter i reklamtexten).

Skeenden, handlingar, samtal och val därbakom oss i åren bestämmer dagsverkligheten. Men när vi vänder oss om för att se efter i dokument och arkiv finns blott ett händelseskelett av protokoll, tryckta texter, tillfälligt bevarade fotografier. Och det egna minnet behöver man inte tagit betyg i vittnespsykologi för att se med misstänksamhet på. Dåtidens verklighet läggs oss alla så i dimma.

Men om just den tiden och annat gemensamt – som arbetet på festivaltidningen i Bukarest under fjärde Världsungdomsfestivalen fem år efter 1948 – känner jag mig säkrare eftersom också Lennart Parknäs skrivit och publicerat om den. Därtilll visat foton och klipp där vi förekommer tillsammans.

Det är många, särskilt bland oss som kallas intellektuella, vilka mer eller mindre offentligt vänder sig om och spottar sitt tonåringsjag i ansiktet för att inför överhet och omgivning betyga att han/hon insett det riktiga i vad vad päronkungen Ludvig Filips François Guizot sade för hundratrettio år sedan att den som inte är röd som tjugoåring saknar hjärta men den som är det vid fyrtio saknar förstånd. I den meningen blev Lennart Parknäs aldrig förståndig. Han skiftade uppgifter, arbete, inriktning och länder men behöll sin integritet, fortsatte verka för det förnuftiga oavsett rådande politisk vind. Det fortsatte han med genom åren. Även långt efter det han officiellt blivit pensionär.

När han dog arbetade vi på ett stort projekt. Att placera den samling parisiska flygblad från 1870/71 jag tidigare skrivit om i Folket i Bild/Kulturfront. Han såg till att samlingen dokumenterades, diskuterade kritiskt mina utkast till katalogförord och skrev ”Skriv inte för kort! Svenska folket behöver en samlad framställning av Pariskommunens hela historia (och förhistoria). När du nu har så mycket material så klipp och klistra och fyll på med själva förloppet 1871!”

Så lade han till: ”Jag är inbjuden till en konferens om sufismen som fredsfaktor i Pakistan i oktober.” Han och Peter Curman förberedde ett seminarium i regi av Pakistan Academy of Letters. Lennart Parknäs var redaktör för Ivan Aguélisällskapets årsbok och ett första utkast till hans bidrag står att läsa på Jan Myrdalsällskapets hemsida: ”Sufism as a bridge builder for peace. A practical example of taking personal resonsibility.” Gå in på hemsidan och läs!

Lennart Parknäs var alltså föredömlig som en genom decennierna mångsidigt arbetande intellektuell på vår sida. Ett exempel!