Vem är revolutionär?

Antingen genom att tiga eller genom att aktivt stödja reaktionära, imperialistiska intressen har europeiska revolutionärer trampat snett - då som nu. Granska noga dina vänners ord och gärning.

Det är Folket i Bild/Kulturfronts ingress i nr åtta 2013 till Jan Myrdals Skriftställning.

Det finns tvetydigheter. Tag den iranske kamrat jag arbetade med då för lite mer än sextio år sedan, han som var ansvarig för kontakterna i koloniala och avhängiga länder. Han dog som en hjälte, sades det, när vi fick veta att han greps på gränsen hösten 1953. Partiet hade skickat honom tillbaka för att arbeta illegalt i landet efter det att CIA för oljans skull störtat Mosaddegh och åter­insatt shahen.

Ett kvarts sekel senare, efter revolutionen i Iran, visade det sig att han alls inte mördats 1953 utan gripits och avrättats 1979 som brottsligt ansvarig Savak-officer. Han var en torterare. Men en som även arbetat i Europa för shahen och CIA. Hans uppgift hade varit att nysta upp revolutionära och anti-imperialistiska grupperingar i dåvarande Mellersta östern och avslöja deras kon­taktnät i Europa.

Nå, sådant känner vi som varit aktiva till, det är inte nytt. Apartheidregimen i Sydafrika arbetade på samma sätt. Ja den som vill läsa om hur demokratiska flyktingar i London efter nederlagen på kontinenten 1848/1849 kartlades av underrättelseagenter kan läsa det Erik Gamby gav ut om Marx och Engels vän från unghegelianismens dagar Edgar Bauer. (Schriften aus dem Karl-Marx­Haus nr 32 och 33. Sök på nätet!)

Men det finns en annan dimension än angiveriet. En viktigare. Nu läser jag på nätet i Financial Times för den 6 juni 2013 om hur Storbritannien tvingas betala skadestånd på nästan 19 000 000 pund till 5 228 kenyaner för den tortyr de utsattes för som verkliga eller blott misstänkta Mau Mau-anhängare på femtiotalet. Brittiska regeringen skall också bekosta ett minnesmonument i Nairobi.

Vem_r003 Denna affisch gjordes i Demokratisk Ungdoms Världs-federation 1953. Den var avsedd att spridas världen runt i solidaritetsarbetet för ungdomens kamp i de koloniala och avhängiga länderna. Märk att fanorna därför hölls neutrala för att inte snäva in bredden. Märk också att förgrundsfiguren inte är fängslad utan spränger bojorna. Det diskuterade vi noga. Det påpekades att under kriget gjordes i London en liknande affisch med en fängslad kinesisk kvinna i bojor. Den kritiserades då starkt av de kinesiska vännerna, drogs in och och ersattes med en som visade hur kvinnan, det kinesiska folket, spränger dessa bojor.

Fast vad gjorde vi på vårt håll då? Jag minns hur Dagny Levin (nu död men som bort bli en sin generations stora lyriker - leta i BLM!) 1953 skällde på Sovjet och partierna - och även på mig - för att inte ta upp den brittiska terrorn i Kenya.

–Det är ingen hemlighet att britterna försvarar den jord de stulit med tortyr, våldtäkt, mord. Men ni tiger.

Hon hade rätt. Britternas var en vidrig terror. (Den vita härskande klassens ljuva liv i Kenya på den tiden kan man se i Michael Radfords film "White Mischief" från 1987. Finns på nätet.) I London var det små grupper som informerade om detta men den stora internationella solidaritetsrörelsen teg. Så har det varit fler gånger. Det finns skäl. Mau Mau var en millenaristisk rörelse som Taiping i Kina, Zapatismen i Mexiko eller Pol Pots Kampuchea. Och till det behövs det en Marx, en Engels, en Lenin i den europeiserade arbetarrörelsen för att förstå.

Vidare: Jag bodde i Paris när Algeriet­kriget på allvar inletts (min dotter föddes där våren 1956). Mitt umgänge var kommunistiskt. Vännerna var kamrater från ungdomsrörelsen. Aragon hade satt mig i kontakt med de radikala författarna. Jag läste l'Humanité dagligen. Jag var medvetet mot imperialism och kolonialism, det den franska statens krigsmakt och poliser gjorde i Algeriet var skamligt. Men det var inte mina franska kamrater som då visade solidaritet med den algeriska frihetskampen. Det gjordes av grupper vi kallade (och de var) vänstrister som FCL, "Federation communiste libertaire" och PCI, "Parti comuniste internationaliste", den katolske författaren Francois Mauriac, ledamot av Franska akademien och nobelpristagare 1952 samt fristående journalister och författare.

Partiet famlade. Enstaka medlemmar agerade men Nordafrika "var tre franska departement". Partiledaren Thorez hade förklarat att där pågick en algerisk nationsbildning av araber, berber, judar och sedan 1830 invandrade européer och därför var kravet på "frihet för Algeriet" i nuläget reaktionärt. Vad jag då inte förstod var att jag upplevde ett pågående sammanbrott för ett kommunistiskt massparti det största i den kapitalistiska världen.

Detta skylls ofta på Moskva; dess utrikespolitiska intresse av stabilitet under det kalla kriget med Förenta staterna. Det är en felsyn. Sedan 1935 var det de kommunistiska partierna som själva hade att utforma sin politik, sedan 1943 var Komintern upplöst. Man måste i Frankrike söka orsakerna till det franska partiets förfall som man har att söka orsakerna till den tyska socialdemokratins sammanbrott 1914 i det Tyska riket.

Men det finns andra problem. Att Förenta staterna nu med drönare, riktade mord och ockupation bekämpar den Al-Qaida terrorism de en gång var med om att bilda och samtidigt fortsätter att finansiera och beväpna salafister och Al-Qaida grupper är inte konstigt. Liksom att regerande och regeringslängtande officiellt socialistiska partier i små imperialistiska stater som Sverige deltar i imperialistiska erövringskrig som mot Afghanistan, Irak, Libyen. Det är tvärtom karaktäristiskt. Men att sådana som betraktas och betraktar sig som anti-imperialistisk vänster nu går samman med det wahabitiska Saudi Arabien för väpnad kamp mot det sekulära Syrien utan att inse vilka storekonomiska och maktpolitiska intressen de i detta tjänar är allvarligt. Men inte nytt. För hundra, hundrafemtio år sedan lät många på vår kant förleda sig att stödja Tsarryssland för det dess diplomater då kallade "de små folkens frihet".

Slutsatsen? Nödvändigheten analysera. Noga se även givna hästar i munnen.