Visst finns onda möjligheter

Bakom varje seger för det till synes goda lurar onda möjligheter. På 1950- och 60-talen upplevde Jan Myrdal på plats vad officiellt demokratiska statsledare i Väst var ansvariga för i andra delar av världen. Död och tortyr utan större skillnad mot Hitlerväldet.

Detta är Folket i Bild/Kulturfronts ingress till Jan Myrdals Skriftställning i nr sex/sju 2013.

När allt tycks gå framåt är det lätt att glömma att planera för att det också finns nederlag; onda möjligheter. Om det har jag skrivit ibland. För att hålla förnuftet klart. Allt kan slå om. Skall jag ta ett gammalt exempel? Alla på vår kant hoppades på Nordstaternas seger i inbördeskriget då för etthundrafemtio år sedan. Det är bara att läsa Första Internationalens hyllningsbrev till Abraham Lincoln. Eller de på den tiden radikala svenska tidningarna som "Fäderneslandet". Sedan segrar Unionen. Allt slår om. Lincoln är skjuten. Och om den stat som då kommer fram ur segern var Mark Twain med om att skriva en vidunderlig roman som handlar om dess korruption, kapitalism, girighet och politiska förfall: "The gilded age : A tale of to-day" av Mark Twain och Charles Dudley Warner. Jag hittar ingen svensk upplaga men den som orkar läsa en lite tung bok på engelska får något att bita i. Samtidigt bör vi veta att just de åren efter inbördeskriget var Första Internationalens stora tid i Förenta staterna. En period av hårda fackliga klasstrider. Bilden är alltid mångtydig.

Men gå till min ungdom. Vi hoppades på Hitlertysklands nederlag. Efter det att Röda armén först stoppat Hitlers blixtkrig och för första gången i kriget tvungit Wehrmacht till en ordentlig reträtt utanför Moskva i december 1941 trodde vi det nog också. Men ingen kunde vara säker. Alla jag känner till på vår kant tvangs planera också för en möjlig Hitlerseger. (Också det svenska kommunistpartiet gjorde det. Något vet jag om detta även om det ännu inte är något att tala högt om. Nåja, att partiet skaffade in tryckerier genom bulvaner vet jag. Det franska partiet som inte varit förberett drabbades mycket hårt. Svenolov Ehrén använde ett av dessa långt senare avhemligade tryckerier för att trycka upplagor.) Men vänd på det historiska skeendet. Hitlers nederlag var inte skrivet i någon stor bok därovan. Säg att han segrat. Hur hade det blivit?

Jag tänker inte skriva någon stor kontrafaktisk berättelse. Vissa skeenden är dock tydliga. Särskilt i öster där Nationalsocialisterna planerat för en stor germansk kolonisering och omfolkning fram till Ural hade antagligen något slag av Generalplan Ost genomförts med även svensk och dansk invandring med en 30 eller 40, kanske 50 miljoner offer, slaviska folk mest. I själva Stortyskland skulle ha rått ett slags Sozialstaat uppbyggd på det plundrade överskottet från hela det underkuvade området i Europa (och kanske Nordafrika och Västasien). Hur det Neuropa som skulle tagit form på kontinenten och i väst kring det Stortyska riket skulle organiserats vet vi rätt väl. Jag har skrivit om det förr och gett källhänvisningarna från Tredje rikets ledande politiker och samhällsplanerande ekonomer. I princip hade detta hitlerska Neuropa haft de det tidiga tyska fyrtiotalets detaljerat utskrivna riktlinjer som nu blivit EU:s regler och konstitution. Som tydligt utvecklats från Friedrich Naumans Mitteleuropa-planer från 1915. (I denna mening har det tyska kapitalet i Europa segrat trots nederlagen i båda världskrigen. Men en Hitlerseger hade varit grundligare och än mer konsekvent.)

Sextio år efter segern hade Hitler och hela den ledande gruppen varit länge döda. Uniformerna förändrats, stöveltrampet blivit mindre nödvändigt. Raslärorna behövde inte längre skrikas ut. De rasfrämmande folkelementen i Europa var ju också i stort borta. Ras talades inte så mycket om längre, nu sades "kultur". Uttryck som Beamtentum, Rechtsstaat, Subsidiaritet, Ehre och Europäische Geist ("Der europäische Geist ist bei jungen Menschen unbestritten. Interview mit Martin Schulz, Präsident des Europäischen Parlaments") skulle tagit den plats i det offentliga verbiage bland oss som för närvarande mest fylls av frihet, demokrati, civilsamhälle och liknande. I Neuropa skulle röstande och rösträtt skulle undersåteplikt (med rösträtt har makten regerat i Europa sedan Napoleon I och III och Bismarck ända till i vare sig vårt nu eller en hitlersk framtid). Berlin hade naturligtvis varit ett centrum för vetenskap och sköna konster. Mer öl än vin och whisky dock.

Daumier002 Honoré Daumier i Le Charivari den 9 februari 1871. "Denna har dödat dessa." Frankrike under Napoleon III var en rösträttsstat som bedrev en blodig politik.

 

 

 

Situationen hade där varit ungefär som i Paris på vårt femtiotal när Frankrike härskat med såväl individuell tortyr som massmord i Sydostasien och Nordafrika. Eller som i New York när det blev ett internationellt konst- och kulturcentrum under det att Förenta staterna spred död och förintelse - och tortyr naturligtvis - i underkuvade ochg avhängiga stater. Eller som i vårt nu när också det som blivit folkhemsrest deltar med soldnärer i kolonialherrekrig i Afghanistan, Libyen eller vad de beordras till. Vad säger jag egentligen? Jo, det jag sade på femtio-sextiotalen när jag på plats upplevde vad Europas och Västerns officiellt demokratiska - och socialistiska om så skulle vara - statsledare var ansvariga för. Någon större skillnad med hitlerväldet gick inte att se. Men i metropolerna var det nog hyggligt och kultiverat som det ju varit i det kolonialbrottsliga artonhundratalet också.

De kontrafaktiska romanerna om ett segerrikt Hitlertyskland brukar innehålla berättelser om hur någon vanlig ämbetsman drivs att upptäcka hitlertidens ohyggliga folkmord och reagerar mycket starkt. Det är helt otroligt. Hur många vanliga - och intellektuella - medborgare i Förenta staterna störs av att deras stat byggts upp i ett av historiens hemskaste folkmord där den inhemska befolkningen utplånats? Brotten pågick ju ända in i det förra århundradet. De kan inte ha varit fler än att de kan ha rymts här i min lägenhet! Hade Hitler segrat då skulle barnen ha lekt judar och SS-män så som vi barn i Bromma på trettiotalet lekte Indianer och vita.

Men var inte Hitlerväldet då för sjuttio år sedan värre än de i och för sig brottsliga imperialisterna på den allierade sidan? Jo, det var också därför vi strävade efter att det skulle lida nederlag. Men det hindrar inte att ett segrande hitlervälde efter sextio, sjuttio, hundra år hemmavid skulle varit ungefär som ett Förenta staterna eller subsidiärt EU nu.

Varför skriver jag detta? Jo, det är nödvändigt tänka på det otänkbara. Visst var segern över hitlerväldet nödvändig. Den räddade livet på en 30, 40, 50 miljoner eller så slaver och andra, Untermenschen mest men också på en hel det västerlänningar. Men det som kröp fram därefter i vår världsdel är bakom sin putsade yta av ideal och "der Europäische Geist" samma slags roffarvälde där den etniskt splittrade och utsugna underklassen hålls impotent med massmedia - då sades propaganda - i det ständiga profitkrigen för fred och ideal på Balkan, i asiatiska råvaruländer eller varhelst det lönar sig med drönare, mord och förtryck.

Naturligtvis skulle också det då segrande hitlerska patraskväldet så småningom gått under som vårt kommer att göra det som alla de tidigare. Men roligt för folk blir det inte.