"Den tjänande antisemitismen"

Jan Myrdal har lagt ut en text på sin blogg med rubriken "Den tjänande antisemitismen". Den var ett svar på en recension 24 juni 2013 i Dagens Nyheter av idéhistorikern Henrik Bachner. Ingressen var "Konstnären Lars Hillersberg ritade utan tvivel antisemitiska bilder – men den delen av hans verk blir ständigt ursäktad. Idéhistorikern Henrik Bachner ser en gammal tradition upprepas".

Dagens Nyheter tog dock inte in Myrdals principiella text om antisemitismen, vilket framgår av inledningen nedan.

 
I Dagens Nyheter publicerade Bachner en vilseledande text om Hillersberg. Jag skrev ett tillrättaläggande.

Men det kunde inte publiceras.
 
Ty som Björn Wiman skrev:
 
Hej Jan. Nej, den har vi inte möjlighet att ta. Har andra inlägg i saken som måste gå före. Bästa hälsningar Björn

Men jag vet att att frågan är viktig. Hinner dock i dag inte gå runt i pressen.  Jag flyger till Birmingham för tala  och diskutera Palestina, Kashmir och inbördeskriget i Indien.
 
Jag lägger alltså texten här. Läs! Diskutera! Sprid!
 

Antisemitisk verklighet

 
Bachner skriver i Dagens Nyheter 130624 om Hillersberg men tar faktiskt miste om bildtolkningen. Dock inte om antisemitismens existens. Vid detta laget finns väl nog några miljoner, flest i arabvärld och bland muslimer från Indonesien till Sverige, som ser ”judarna” som upphov till allt elände och vilka i den meningen kan definieras som antisemiter.
    
Att antisemitism som alla motsvarande religösa, etnicistiska och ”rasistiska” föreställningar är oförnuftig och samhälleligt skadlig är en sak. Men just därför är det nödvändigt diskutera bakgrunden.
 
Det finns gamla föreställningar om judar, ungefär som andra liknande etniskt/religiösa stereotyper. De har sin historia. En oskyldig är den äldre nordamerikanska synen på ”svenskar”, storvuxna och rätt korkade invandrare som dricker för mycket: ”squareheads”. På engelska kallas kålroten ”swede” ty den är en svensk gåva till mänskligheten. Detta har samtidigt blivit en folklig sinnebild för svensken. Antisemitismen i Europa är betydligt allvarligare men har även den sin historiska och sociala bakgrund som går att undersöka. Den kom att spela stor roll i de nazistiska folkmorden under Andra världskriget. De var inte i sig tyska. I Polen, Ukraina och Baltikum spelade av historiska skäl just den inhemska icke-judiska befolkningen stor del i judeutrotningen.
 
Rester av dessa föreställningar finns naturligtvis fortfarande. Men de är inte avgörande för den antisemitism som nu hela tiden växer världen över med nya miljoner anhängare. Den har att göra med den palestinska katastrofen – al nakba – då 750 000 palestinier förlorade sina hem och det därpå följande upprättandet av staten Israel på deras jord.
I och för sig funnes teoretiska möjligheter till en annan utveckling i Palestina. Det fanns tidiga sionister som tänkte sig en mångnationell framtid. Det fanns möjliga kompromisslösningar som den vilken staten Israels senare premiärminister Yitzhak Shamir ville förhindra genom att av taktiska skäl låta mörda Folke Bernadotte. Men jag ser nu inte dessa möjligheter till en ”sydafrikansk” lösning. Tecken på någon förändring av staten Israel som en invandrarstat vilken definierar sig som judisk finns inte. Samtidigt är araberna alltför många och alltför starka för att lösningen skulle kunna vara att de utsattes för en förintelselösning som den aboroginerna i Australien och autochtonerna i Nordamerika drabbades av. Det kommer alltså att rinna mycket blod i framtiden.
 
Men antisemitismen liksom alla liknande militanta sociala fördomar är oss i Sverige skadlig och bör bekämpas. Det finns skäl till att detta försvåras. Vi som var politiskt aktiva under Andra världskriget känner dem. Det var nödvändigt att samtidigt som vi sökte skapa största möjliga aktiva motstånd mot Hitlers Tyskland även i Sverige ta upp kampen mot det så kallade tyskhatet. Det tyskhatet var i krigssituationen på ett sätt (som under första världskriget) begripligt men dock en verklig fara. Hemingway var inte ensam om att offentligen hävda att tyska män efter den allierade segern måste tvångssteriliseras för att förhindra ett Tredje världskrig. Stalin tvangs söka hindra den i Ryssland omåttligt populäre Ehrenburg från att fortsätta publicera sina tyskhatande artiklar. Skälet var inte enbart att Hemingway/Ehrenburgs texter i teorin var felaktiga; allvarligare var att de direkt tjänade Goebbles propaganda. De utnyttjades av Tredje rikets propagandister för att stärka den tyska ”värnkraften” och förlänga kriget. Just så som den växande antisemitismen nu utnyttjas i Israel för att stärka dess hårda och katastrofala politik.
 
Den som vill förstå den svårighet vi hade att tydliggöra detta kan läsa igenom den tidskrift som spreds genom tyska legationens kontaktnät: ”Der Deutsche in Schweden: Mitteilungsblatt für das Deutschtum in Schweden” 1935 – 1945. (Samlingen finns förutom på KB och i mitt bibliotek bland annat också i Arbetarrörelsens arkiv och Lunds Universitetsbibliotek). Den var inte bara organ för NSDAP:s utrikesavdelning, där fanns de alla. Sångföreningar och filmsällskap, naturälskare och husmodersföreningar. Alltså drog den in hela den stora tyska hantverkar- och medelklassdiasporan i Sverige. De flesta bland dem var egentligen opolitiska eller allmänt (kälk)borgerliga. Militant antisemitiska var de heller inte. Men de fångades på så sätt i det goebbleska nätet och tjänade till att hos oss sprida den tyska sanningen; dess tredjerikessyn.
 
Våra kamrater, de medvetet antifascistiska tyska emigranterna var få.
 
På motsvarande sätt som då i början av fyrtiotalet arbetar nu de israeliska statsorganen. Troende i religiösa samfund, de en gång kibbutzfrälsta, sådana med familjerötter från shtetler i Östeuropa, ättlingar till överlevande från Auschwitz, allmänt kulturintresserade, alla som upplever en judisk identitet; de drivs med hotet om en växande antisemitism att solidarisera sig med den israeliska staten och försvara dess allt katastrofalare och allmänfarliga politik.
De vilka på en gång anser sig ha judisk identitet – religiös eller sekulär – och bekämpar den nuvarande israeliska statens politik är få.
 
Bachner kommer icke att inse detta. Tyvärr.
 
♦ ♦ ♦
 
Här är Bachners artikel på Dagens Nyheters hemsida.