Visst har imperialismen villiga medhjälpare

Nu kan vi fira tioårsminnet av det blodiga västliga ingripandet mot lrak. Därför två bilder som visar det vi bör veta men inte gärna vill tro.

Detta var ingressen i Folket i Bild/Kulturfront till Jan Myrdals skriftställning i nr 4 2013. Tema är frågan: Hur kunde de tyska nazisterna organisera ett folkligt stöd för en extrem folkmordspolitik?

 

Straffandet av de indiska niggrerna.

Punch 12 september 1857

Punch-JusticeL
I norra Indien hade sepoyerna, de inhemska trupperna, rest sig mot herrefolket i det som britter kallar "Myteriet" och som i Indien kallas "Första frihetskriget". Bönder slog ihjäl skatteindrivare, ockrare och jordherrar. Det brittiska väldet vacklade och i hemlandet var upprördheten över niggrernas uppstudsighet stor - även i underklassen.

Den brittiska överhetens hämnd på de upproriska blev grym och blodig. (Läs om detta i Guns och min Indien väntar.) Så har kolonialherrar och imperialister handlat de senaste två seklen var gång de känt makt och profiter hotade. Det må gälla Storbritannien i Västindien, Frankrike i Nordafrika, Belgien i Kongo el1er Förenta staterna i Sydostasien eller Västasien. De trupper de behövt i terrorn har överklassen rekryterat ur den egna underklassen.
Punch-ImperiebildL
De villiga. Punch 29 augusti 1857

En bra sammanfattning görs i en bok som kom ut häromåret:
John Newsinger. Imperiets skugga.
Celanders förlag, 2011. 328 s. ISBN 978-91-976507-6-2

Den inleds med de olika slavupproren i Brittiska Västindien frän 1736 och framåt för att avslutas med Förenta staternas och dess villiga medhjälpares imperiekrig mot Irak från 2003. Den tar upp även sådana blodiga men undanskymda imperiekrig som det brittiska mot "mau-mau" i Kenya. Den är bra och användbar. Visst finns detaljer att diskutera (jag är inte överens om att Subhas Chandra Bose "flyttade över sin lojalitet ti1l Japan" s. 172 och s. 183) men de är sidofrågor. Viktigt är att John Newsinger dokumenterar hur just den officiella "vänstern", Labour och socialister, som i hemländerna representerade sociala reformer stod för imperialistisk utsugning och förde de blodigaste imperiekrig i koloniala och beroende länder.

Just för att vi bör lära oss se också den egna tiden och det "folkliga" ställningstagandet till de pågående ingreppen i Nordafrika, Västasien och Centralasien bör vi diskutera något Newsinger inte särskilt tar upp och man på "vänsterhåll" inte gärna diskuterat: Hur de tyska nazisterna kunde organisera ett folkligt stöd - aktivt och passivt - för en extrem folkmordspolitik. Det finns skäl till att vi på vänsterkanten har dragit oss för att skriva om detta. Under själva kriget i början på 1940-talet var det politiskt viktigt för oss som var antinazister att i all diskussion skilja mellan "tyskar" och "nazister". (Som det nu är viktigt att skilja mellan judar och zionister.) Inte bara extrema reaktionärer utan även sådana författare vi ansåg stå på vår sida som Hemingway och Ehrenburg spred ju då ett farligt nationalistiskt tyskhat. (Hemingways steriliseringsförslag av tyskar är 1942 var extremt - men typiskt.)

Men i sak visste vi ju (och diskuterade sinsemellan) vad vi då av politiskt/taktiska skäl inte sa högt: att Hitler efter sitt något kuppartade maktövertagande skickligt agerat så att han lyckades få stöd av en majoritet av det tyska folket också i de vidrigaste brott. Detta blev internationellt uppenbart i Saar-omröstningen 1935 då 90 procent röstande av 90 procent väljare där faktiskt i fria och hemliga val röstade för Hitler trots att de väl kände till den dåtida förföljelsen såvä1 mot arbetarrörelsen (speciellt kommunister) som mot judar. Den var inte hemlig om den ännu inte var lika massmördande som sex, sju år senare.) Förklaringen är att Tredje rikets upprustningspolitik faktiskt gjorde slut på arbetslösheten. Det hjälpte inte att påpeka att den gjorde det kommande kriget oundvikligt. "Först kommer käket (även om smöret går till kanoner) och sedan moralen."

Nazisterna härskade trefaldigt; med en utmärkt organiserad makt över tänket, med blodig terror och med sociala reformer av vad vi skulle kalla folkhemsmodell. När de erövrade och plundrade land efter land i Europa försåg de den "egna" befoikningen i Tyskland med delar av rovet. Märk att protesterna i Berlin mot judefördrivningen uteblev då grannarna fick dela på de ur Berlin till östområdet fördrivna judarnas ägodelar och lägenheter. Samtidigt organiserade nazisterna hjälpinsatser för den utbombade tyska civilbefolkningen på ett utmärkt och icke-korrupt sätt. (Läs Klemperers anteckningar från krigets sista månader.) Ännu våren 1945 skulle Hitler därför troligen i fria och allmänna val ha vunnit stöd från en majoritet av det tyska folket. Så länge Wehrmacht förmådde hålla resten av kontinenten underkuvad och utsugen förmådde det tyska folket inte befria sig från den "egna" terrorn. (Tyska folket kunde bli fritt först när Röda armén blodigt kämpat sig fram till - och ockuperat - Berlin.)

Det här vill vi inte gärna veta. Vi bör dock inse det, ty i stort har det varit likartat i alla imperialismens stater. Hur var det i Frankrike inför Algeriet? Kommunistpartiet våndades ty - som man sa mig - arbetarklassen såg Algeriet som "tre franska departement". Hjältar från frihetskampen mot de tyska ockupanterna torterade i Frankrikes namn algeriska frihetskämpar. Men med de vilka lite föraktligt stämplades som "mellanskiktsintellektuella" byggdes upp en kämpande solidaritetsrörelse som till slut bidrog till ett avgörande.

Ja, det är så i denna imperialismens långt utdragna nedgång. Det är inte den härskande klassens ättlingar som direkt utför de grymma brotten. Till det hyr den underklass. Historien är lång och ytterst avgörande har varit folklig kamp mot imperialism under skiftande ideologiska flaggor som slavuppror i Västindien, revolten 1857 i Indien, folkkrig i Kina, Röda armén på östfronten, Mau Mau i Kenya, anti-apartheid i Sydafrika, FNL i Vietnam, intifada i Palestina, väpnad kamp mot Förenta staterna och dess allierade i Afghanistan, listan är lång och blir nu längre dag för dag.

Men man bör inte glömma motbilden. Redan abolitionisternas ideologiska kamp mot den lönsamma slavhandeln och det profitgivande slaveriet - i England på sjuttonhundratalet och i Förenta staterna på artonhundratalet – visade sig till slut inte vara utan verkan. Också mot den blodiga brittiska imperialismen i Indien 1857 var det i England då blott några mycket få individer som protesterade. Ärligt talat ungefär en lika liten grupp som den nu i Förenta staterna mot dess imperialistiska krig protesterande. Men detta fåtals ord och handlande hade långtidsverkan. När britterna nittio år senare tvangs formellt släppa sin överhöghet kunde Churchill och andra imperialister som sökte hålla Indien kvar i sitt imperium inte längre få folk, underklassen, i Storbritannien med sig. De äldre bland oss minns också att det var oss möjligt att med politisk massmobilisering världen över hindra Förenta staternas krigsherrar från att utlösa atomkriget 1952.

Men visst, ofta räcker krafterna inte till. Imperialisterna i Förenta staterna kunde för tio år sedan driva fram sitt brottsliga krig mot Irak trots att vi då världen över genomförde de väldigaste massdemonstrationer. Men nu efter de krigsförbrytandes seger är inte bara Irak platt förött utan Förenta staterna självt i ekonomiskt sammanbrott och dess välde urholkat och skuldsatt som det spanska väldet infor sitt fall för tvåhundra år sedan. Men också lika farligt. (En papperstiger med verkliga klor, för att tala med Maos ord.)

Det kan hävdas att jag ger en mörk bild. Icke! Det är nödvändigt att se den långa och dubbla historien för att förmå handla förnuftigt också i tider mörka som 1857 eller dunkla som nu.