Jan Myrdal om Mustafa Omar

Jan Myrdal har lagt ut följande text på Facebook. Han säger att avskedandet av den nyvalde socialdemokratiske partistyrelseledamoten Mustafa Omar är en viktig, principiell fråga, vars olika aspekter bör diskuteras var för sig.

-Juholt drevs att avgå – men Mustafa Omar avsattes i strid mot stadgar och stämmobeslut av den lokala partiledningen, därför att han inte är pro-israel, är en av Myrdals synpunkter.

Mustafa Omar är en viktig fråga.

Det gäller att se den principiellt.

Jag menar ju att vi måste se den som man borde ha sett de antisemitiska angreppen i Tyskland på tjugotalet. De angripna judarna var ofta, ja kanske oftast – från vår – socialister och radikaler - sida i och för sig fiender och politiska motståndare. Men i det var de likadana som sina angripare; och delade i övrigt oftast deras politik. Dock var NSDAP:s antisemitism ytterligt farlig.

I fallet Mustafa Omar torde hans syn på Syrien motsvara vad en stor grupp bland ledande socialdemokrater anser. I det – och annat – är vi inte överens. Dock det i hans åsikter som fört till angreppen är att han inte är pro-israel. Det framgår också såväl av Mona Sahlins uttalande som Vivianne Macdis och visar sig i Expo och Kvällsposten/Expressen bland annat. Men värre är att det blir “muslimen” som lyfts fram. Trettio/fyrtiotalets antisemitism mot judar blir nu anti-muslimism. Det är inte tillfälligt att Sverigedemokraterna bytt sig från det ena till det andra.

Att han verkat för diskussion och dialog måste räknas honom till godo. Alltför många inom den officiella “vänstern” tjänar reaktionen genom att förbjuda, förhindra sådant. Den historiska erfarenheten visar att detta i verkligheten stödjer den yttersta höger man tror – eller låtsas – bekämpa. (Om detta har jag skrivit en hel del med historiska och aktuella exempel. Som det ser ut i den allmänna svenska debatten måste jag skriva mer.)

Då, för åttio/nittio år sedan, var det å ena sidan viktigt för oss på denna kant att ta kamp mot kapitalister oavsett om de var judar, protestanter,katoliker eller ateister. Samtidigt var det i de fall där det kom in antisemitiska eller anti-katolska (Irland) inslag nödvändigt noga skilja ut frågorna. Därmed också kunna ta ideologisk kamp mot den sionism som både bidrog till att spränga det folkliga motståndet mot reaktionen särskilt i Östeuropa och som redan då fått så svåra följdverkningar och orsakat så starkt lidande för folket i Palestina (fast göra det i vetskap om att även annars goda och radikala krafter som Arnold Zweig dragits med till sionism). Och framförallt hela tiden vakta mot etniska “rasistiska” övertoner. I Sverige – till skillnad från bl.a. i Tyskland lyckades vi faktiskt någorlunda med detta i skiftet tjugotal - trettiotal. (Om vilket jag skrivit).

Jag finner det nu ytterligt oroväckande att SAP centralt dragits med i detta. (Även om jag ju känner till den traditionella och inflytelserika pro-israeliska strömningen i partiet.) Jag begriper heller inte annat än som en etnicistisk /antimuslimsk- grundhållning hos mäktiga partikrafter, hur partiet så kunnat böja sig för ett pro-israeliskt mediedrev att dess ledande företrädare öppet och helt brutit mot stämmans beslut. Det finns stadgar. Han var ju vald! (Juholt drevs att avgå – men Mustafa Omar avsattes i strid mot stadgar och stämmobeslut av den lokala partiledningen!)
Det är nödvändigt att på en gång se detta som huvudsidan och sedan diskutera – kritisera - Mustafa Omars politiska och ideologiska åsikter/handlande.

Det nuvarande läget är pinsamt – och politiskt mycket hotfullt. Man kan säga att SAP:s ledning inte insett frågorna. Den har uppträtt ungefär som den då kommunistiske Wittfogel som i Tyskland 1930 sökte konstruera en marxistisk rasideologi. (Han lyckades tack och lov icke få detta spritt!) Vi som inte har partilojaliteter måste bidra till att SAP:s ledning kommer på rätt köl. Det gör vi inte genom intriger och/eller massmediedrev utan med förnuftsargument. Som de våra gjorde i Sverige på trettiotalet då de med intellektuella argument gjorde slut på den sedan tjugotalet också inom socialdemokratin accepterade (speciellt då den 1929 stadfästa allmänna delen av soldatinstruktionen) rasismen. bytte chef för Rasbiologiska och kämpade ned nazisterna till dess de 1940 näst intill politiskt utplånats. Den som inte vill se detta utan hävdar att det kännetecknande för det svenska trettiotalet var att det var “brunt” tjänar egentligen reaktion och rasism.