Den stora, nödvändiga boken om Afghankrigen kom ut i Indien först

Jan Myrdal hyllar William Dalrymples initierade bok om krigen i Afghanistan, Return of a King. Han har läst den indiska utgåvan - boken gavs ut först i Indien, inte i Europa eller Nordamerika, som vanligt.

Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 3 2013.

Detta är, åtminstone i den sydasiatiska underkontinenten och den engelsktalande världen, en av denna säsongs viktigaste böcker. Den i Indien bosatte skotske historikern William Dalrymple har nämligen skrivit den hittills bästa och kunnigaste sammanfattningen om det Första Afghankriget 1839 - 1842. Han redovisar med vilka drag "det stora spelet" om Asien den gången öppnades och tydliggör med hittills i "väst" okända dokument den ohyggliga parallelliteten mellan det första Afghankriget och det nuvarande femte Afghankriget.

                                 
DalrympleL
"Resterna av en armé" av Storbritanniens kvinnliga bataljmålare Elizabeth Southerden Thompson, Lady Butler (Tate Gallery). Den 16 500 man starka brittiska ockupations-styrkan tågade ut ur Kabul mot Indien 6 januari 1842. En vecka senare når fältläkaren William Brydon Jalalabad. När man frågade honom var armén är svarar han: "Det är jag som är armén."


ALLA DESSA FEM KRIG har inneburit ohyggliga lidanden för folket, de har på alla sidor förts med terror utan hänsyn till rådande officiell "västlig" moral och i de fem föregående och tydligen i det sjätte nu pågående slutar de med den angripande stormaktens misslyckande.

Att William Dalrymple förmår detta har en kulturell förklaring. Till skillnad från den germanskt/nordeuropeiska finns i traditionell angelsaxisk miljö en typ av bildad överklass som självklart förmår verka utanför det påbjudna. Gore Vidal i Förenta staterna var ett typiskt exempel. William Dalrymple skolad i Cambridge från bildad överklass - fadern den tionde Hamilton-Dalrymple-baronetten och kusin till Virgina Woolf - kan därför både vara kulturellt central i Storbritannien och Indien och även skriva sådant som mer anpassligt medelklassiga akademiker icke mäktar.

Afghanistan var år 1839 ett ekonomiskt blomstrande traditionellt nav i Asiens handel. Dess stora basar var även konstnärligt och arkitektoniskt ryktbar som ett av mogulperiodens praktstycken. Det är symboliskt att denna basar brändes ned på order av Sir George Pollock år 1842 som hämnd för den totala brittiska militära katastrofen året innan. Nu elva år in i det femte kriget är Afghanistan platt förött; värre än de tyska länderna efter trettioåriga kriget.

I STORA DRAG är detta krig ännu känt och aktuellt i Storbritannien som Ryssland ty även om den brittiska ledningen delvis övertolkade dåtidens ryska diplomatiska framstötar in mot Centralasien kom det Första Afghankriget bli ett inledande militärt drag i det Stora spel i Asien som ännu fortsätter även om huvudmän, statsnamn, flaggor, symboler och politiska fraser dessa 175 år växlat och bytts. Som i Europa där det liknande blodiga Balkanspelet drivits sedan tvåhundra år.

Det fanns en inomafghansk bakgrund till kriget. Det var den konflikt, pågående blodshämnd, som blivit akut när sonsonen till Durraniväldets skapare, Ahmad Shah Abdali, sadozaien Shah Zahman låtit döda ledande barakzaier 1799. Hans bror Shah Shuja tog år 1809 emot Mountstuart Elphinstone som brittisk ambassadör (vilken därefter skrev den för generationer grundläggande redogörelsen: "An Account of the Kingdom of Caubul") men fördrevs samma år av barakzaien Wazir Fatteh Khan och tillbringade de följande trettio åren - mest som tolererad flykting av britterna - under olika försök att återta tronen. Detta gav britterna en förevändning för invasionen. Trots allt vad deras agent i Kabul Alexander Burnes sade och skrev - skulle de återinsätta honom. Därav Dalrymples boktitel "Return of a King". Det bör sägas att Shah Shuja i Dalrymples historieskrivning framträder som bra mycket kunnigare, klokare, mer bildad och därtill mer äkta heroisk än i det mesta jag läst. Så har Dalrymple också begagnat de olika afghanska dokumenten, däribland Shah Shujas tydligen lysande självbiografi "Waqia't-i-Shah Shuja". Dock livet igenom förblev Shah Shuja en man född med dålig lycka.

REDOVISNINGEN AV den brittiska administrativa, diplomatiska och militära ledningens okunnighet, oförmåga att ta del av information, kortsynthet, tröghet, bördsinskränkthet påminner om allt det man kunnat läsa om senare brittiska - och ryska - krig i Afghanistan. Ty även om Dalrymple har skrivit en nödvändig bok med mycket nytt material så finns det ju faktiskt en hel del hyllmeter skildringar av de brittiska afghankrigen och de stora militära nederlagen. Att britternas militära nederlag i Afghanistan under det första kriget var den första gång en brittisk armé besegrats i ett kolonialkrig var ju redan tidigare känt. (Liksom att det var i nästa Afghankrig en reguljär och vältränad brittisk styrka för första gången blev i grund slagen av en "infödingshär" i ett öppet fältslag. Vid Maiwand den 27 juli 1880.)

DEN 30 MAJ 1962 sade fältmarskalk Montgomery i det brittiska överhuset att det gavs två grundlägande regler för krigföring: Marschera inte mot Moskva! Gå inte in med armé i Kina! Han kunde tillagt en tredje: Sök inte ockupera Afghanistan!

1960 och 1965 reste jag i dåvarande sovjetiska Centralasien. Träffade och diskuterade med flera bland dåtidens bästa kännare av områdets arkeologi och historia. Jag lärde mycket och i princip var vi överens. Också om Afghanistan. Andra gången hade vad jag skrivit om landet också börjat översättas och spridas i öster. Men bland mer politiskt ansvariga hörde jag till min förfäran gång på gång att de trodde att afghanerna skulle vilja bli befriade från feodalt förtryck. (Ett Danton-resonemang, för att tala i västeuropeiska termer.) Ingenting jag sade kunde rubba deras tro.

VISST HOPPAS JAG att man också på utrikesdepartementet och bland ansvariga kretsar i Sverige skall läsa Dalrymple. Men jag misstänker att lika litet som Burnes 1838 och de många ytterligt kunniga sovjetiska historikerna och specialisterna för en generation sedan förmådde påverka de politiskt ansvariga kommer det att förbli såväl Dalrymple som mig omöjligt att förklara verkligheten för svenska ansvariga.

Ty lika självklart som det för mig och Gun Kessle var att den som reste ensam bland svartatältnomader och i det pashtunska gränsområdet obeväpnad och hövlig alltid kunde helt lita på puktunwali, de pashtunska stamlagarna, och alltså vara helt säker lika självklart var det att den som kom beväpnad och ohövlig riskerade att mista livet (och som man, enom till straff och androm till varnagel, få ligga synlig med testiklarna avskurna och stoppade i munnen). Något jag då som nu ansåg riktigt.

ATT DALRYMPLES BOK först ges ut i Indien och sedan med några månaders fördröjning i Europa och Nordamerika säger dock något om att världen förändrats sedan 1839. Kanske kan man hoppas på förnuftet.