Klasshatet (det borgerliga)

Den härskande klassen skyler sina brott. Det är temat i Jan Myrdals Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 2 2013, där han ger exempel på sådana förvrängningar från Pariskommunen, finländska inbördeskriget och terrorn mot Mau-Mau. Men det finns andra beskrivningar av historiska händelser, från vårt håll, säger Myrdal.
 
130118-Klasshat_Moloch_BSto Den socialistiske och revolutionäre tecknaren Moloch (Hector Colomb 1849 - 1909) redovisar i bild massmördandet efter Kommunens fall.
- Till hans excellence  herr Thiers , chef för den verkställande makten i landsbygdsrepubliken.
- Bravo Adolphe (Thiers)!
-Vilhelm (den tyske kejsaren) är inte annat än en klåpare!!!
    

Pariskommunen våren 1871 har förblivit den blodigaste uppgörelsen i de moderna franska klasskrigen. Men inte för någon kommunardernas särskilda blodtörst. Versailleregimens trupper i det inbördeskriget var måttliga  877  stupade och 183  försvunna. Därtill kom ett hundratal vilka i Paris avrättats av Kommunen. Dock under den blodiga veckan när Kommunen fallit avrättade trupperna enligt officiella uppgifter från segrarnas, Mac-Mahon, sida 17 000 kommunarder och misstänkta. Det verkliga antalet brukar uppskattas till ungefär 40 000. Ända sedan artonhundranittiotalet har därtill på det håll som kan kallats vårt diskuterats vad som verkligen hände med de 180 000 parisare som spårlöst försvann ur registren mellan 1870 och 1872 under krig, belägring och uppgörelsen efter Kommunen.

JUST DET AV Thiers påbjudna mördandet under "den blodiga veckan"  var ett uttryck för borgerligt klasshat; den härskande klassen bär icke svärdet förgäves. För att bätre förstå detta kan man läsa i en svensk ögonvittnesskildring från Kommunens Paris:

"Man kan svårligen göra sig en föreställning om den vildhet, hvarmed dessa sista dagarnes strid fördes, om de rysligheter som fyllde Paris. Insurgeneternas grymheter framkallade hos regeringens sodater ett raseri som icke sällan förledde dem till grymma repressalier. Mac Mahon hade visserligen gifvit befallning att de insurgenter, som sträckte vapen, skulle tagas till fånga utan att agfrättas eller misshandlas, derifrån dock undantagne cheferna för upproret samt öfverlöpare från armén. Men i stridens förbittring vägrade soldaterna ofta pardon och nedgjorde utan barmhertighet sina fiender.

Qvinnor och barn blefvo icke sällan af regeringstrupperna nedskjutna på gatan. Man kan dock icke hårt förebrå soldaterna för denna skenbara grymhet, ty qvinnorna och barnen voro soldaternas obarmhertigaste fiender, de smögo sig, obemärkta och omisstänkta, i deras spår, sköto dem bakifrån och mördade de sårade. Qvinnornas raseri gick som vanligt, vida längre än männens. Vid Place Blanche, vid sydästra foten av Montmartrehöjden, försvarades en barrikad hårdnackat av 120 väl beväpnade qvinnor. På en barrikad fanns liket efter en ung qvinna i nationalgardesuniform. Huru många av dessa Paris' furier, hvilka dref omkring och mördade officerarne, förgiftade soldaterna och tände  eld på husen, som under striderna blefvo dödade, känner man icke; men 850 voro bland ransakningsfångarne, och bland dem funnos omkring 350 som voro lösdrifverskor, levande endast för synd och brott. Bland dessa fångar voro äfven 650 barn."

Den skildringen står att läsa sid 227/8  i  Victor Kleen, "Kommunen. Insurrektionen i Paris 1871." P. A. Norstedt & Söners Förlag Stockholm 1876. Jag ser nu att den  just getts ut på nytt av British Library i deras serie "Historical Print Editions". Den finns på nätet (t.ex Adlibris) för  cirka 210 kronor.

Det är en utmärkt bok att läsa just för att den rätt exakt återger den dåtida borgerliga synen på skeendet och Kommunen. Det är det parisiska slöddret som rest sig samman med allsköns utlänningar. Dock som svensk kan man vara nöjd:

"I april 1871 såg förf. bland Kommunens nitiske anhängare en och annan af våra skandinaviska bröder från andra sidan Öresund, men hade nöjet att varken se eller höra någon Kommunen tjänande svensk." (S. 231.)

I ORDVAL HAR denna borgaruppfattning av Kommunen förändrats. Det är mindre troligt att man nu om Courbet (vald ledamot av Kommunen) kan läsa: "Courbet, 52 år gammal, var en för talang och i synnerhet för cynism omtalad målare af mestadels obscena taflor." (S.157.)  Men den officiella sanningen, akademisk som populär, är nu som då  styrd av klassintresset.  Se uppslagsordet "petrolös"  i Svenska Akademiens Ordbok från 1954:

"eg. om de kvinnor som under Paris-kommunen 1871 härjade Paris med mordbrand o. som därvid använde petroleum (fotogen) till hjälp vid antändandet; äv. allmännare, om mordbrännerska (som anstiftar mordbrand i politiskt syfte)."

Det verkliga  historiska skeendet var annorlunda. Visst brann det i Paris sista veckan i maj 1871. Men dels på grund av artilleribeskjutningen från Versaillestrupperna och dels för att Kommunen sökte hindra deras framryckning. "Petrolöser... som härjade Paris med mordbrand" är ett propagandapåhitt som blivit gängse akademisk sanning.

DEN SOM VILL se närmare på hur den härskande klassen skyler sina brott  kan läsa hur det finländska inbördeskriget 1918 skildrades. Den verkliga terrorn, den vita och mannerheimska, mörklades. Det blev först en åttio år senare sanningen började krypa fram också på officiellt håll. Först nu länge efter det Kenya officiellt blev fritt börjar den brittiska terorn under kriget mot Mau-Mau för mer än sextio år sedan sippra fram ur de officiella lögnerna.

Den som vill läsa en samtida skildring - med misstag och allt - från vårt håll bör läsa Lissagarays historia om Kommunen i den version som hans dåvarande partner Eleanor Marx översatte och han i samråd med henne utökade med ett hundratal sidor.

JUST UR LISSAGARAYS BOK (översatt av Fr. Sterky, utgiven av "Socialdemokratiska arbetarpartiets norra distrikt" 1891) vill jag citera det då som idag typiska han som ögonvittne beskriver:

"Söndagen den 28 maj blefvo vid pass 50 fångar skjutna vid märiet i 11:te arrondissementet. Med fara att bli igenkända gingo vi fram till liken, som lågo utsträckta på trottoarerna, drifvna som vi voro icke af ovärdig nyfikenhet, utan af bitter fordran att få veta sanningen. Där låg en kvinna med upplöst klänning. Tarmarna hängde ut ur hennes sönderslitna underlif, och en marinfusilier höll på att roa sig med att peta fram dem med sin bajonett. Officerarne, som funnos två steg därifrån, gjorde ingenting för att hindra honom. För att vanära liken hade segrarna fäst på deras bröst lappar med orden: "Mördare, tjuv, sup-ut" m.m. På några hade de stuckit buteljhalsar i munnen." (S. 403).