En aktuell kommentar till svensk Rysslandspolitik

Jean Baptiste Bernadotte, svensk och norsk kung från 1818, i Sverige som Karl XIV Johan, lade 1812 med sin utrikespolitik grunden för 200 års fred för Sverige. Jan Myrdal diskuterar vad som skedde med de svensk-ryska förbindelserna efter elva krig. Men nu har svensk utrikespolitik blivit aktivistisk.

En artikel i tidningen Proletären 13 september 2012 med rubriken Svensk utrikespolitik är aktivistisk.

Jag har flera avsikter med denna text. Dels en allmän; att åter visa på en lång våg i utrikespolitiken. Alltifrån våra respektive statsgrundanden har relationen mellan Sverige och Ryssland haft en avgörande betydelse, det tvärs genom sociala och politiska omvandlingar. Elva krig har det varit också. Till dess Bernadotte lade om den svenska utrikespolitiken 1812.

Bernadottepolitiken innebar för Norge att en nationell utveckling för lång tid stäcktes genom Unionen. Men den gav samtidigt Sverige nu tvåhundra år av fred. Bernadotte var sannerligen ingen progressiv politiker (på äldre dagar) men hans bedömning av den svenska statens situation i kraftfältet mellan västlig, kontinental och östlig makt var realistisk. Ända fram genom Andra världskriget dominerade den svensk politik. (Feg kallade aktivisterna den under hundrafemtio år.) Den nuvarande svenska utrikespolitiken har brutit med denna tradition och blivit aktivistisk. (Norge har gått längre; blivit en del av den västliga koalitionen – men det är en särskild historia.) Jag ville också lyfta fram en grundhållning hos Karl Marx och Friedrich Engels som vissa inom ”vänstern” haft och har svårt att ens begripa. Lika lidelsefullt partiska och ställningstagande som de var lika kallt objektiva och sakliga var de i analysen. Och liksom de aldrig var inspirerade kan man i deras texter aldrig finna ”en gång för alla fixa och färdiga definitioner”. (Engels, förordet till Kapitalets tredje del).

För att få perspektiv på Förenta staternas, och i dess släptåg Natostaterna, nuvarande utnyttjande av alla nationella, etniska och religiösa motsättningar för att vidmakthålla, och om möjligt utvidga, sin dominans på Balkan och i västra och centrala Asien har jag åter läst in mig på maktspelet för lite mer än hundrafemtio år sedan och hur ”de små folkens rätt” och ”humanitärt ingripande” utnyttjades av Tsarryssland – men också av Storbritannien – för att lönsamt undergräva och lösa upp det Ottomanska riket.

Karl Marx var då – i samarbete med Friedrich Engels – ledande Europakorrespondent för den inflytelserika New York Daily Tribune. Hans analyser publicerades osignerade som ledarartiklar och korrespondenser. Dessa blev då i Förenta staterna politiskt riktningsgivande. Hans grundhållning var att Tsarryssland var reaktionens fäste i Europa och panslavismen en folken och demokratien fientlig ideologi. Men ett politiskt skeende både kunde och måste beskrivas exakt och objektivt. Friedrich Engels formulerade detta 30 mars 1854 då han skrev brev till H. J. LincolnThe Daily News om medarbetarskap som militärt sakkunnig: ”... militärvetenskap liksom matematik eller geografi har ingen särskild politisk åsikt.”

Efter det att Marx dotter Eleanor Marx-Aveling år 1897 ställt samman och publicerat dessa artiklar från 1853 till 1856 som The Eastern question, Östfrågan, har de varit allmänt berömda för kunnighet och klarsyn.

Nu finns sedan ett decennium alla identifierade texter i en föredömligt redigerad och kommenterad upplaga (MEGA2 I/14.) Där läser jag nu en ledarartikel från New York Daily Tribune 14 januari 1856 vilken är som en varnande kommentar till den nutida svenska aktivistiska östpolitiken: ”Avtalet med Sverige.”

Krimkriget (1853-1856) var till synes ett krig från Storbritannien och Frankrike mot Ryssland om det Ottomanska riket och inloppet till Svarta havet. Men från brittisk sida var målet enligt då, för Marx okända, nu tillgängliga dokument, att dela upp Ryssland och fördriva de splittrade resterna från Europa. Det var för London viktigt att dra in Sverige i detta krig, det skulle för detta efter segern återfå Åland och Finland.

Denna typiska krigssituation skulle återkomma vintern 1939/40 då Storbritannien och Frankrike med stöd av Finlands regering krävde genommarsch med sina trupper över norra Norge och Sverige för att delta i kriget mot Sovjet på finländsk sida (och samtidigt bomba Baku och ingripa i Kaukasus). Men Per Albin var klok, höll sig till den traditionella Bernadottepolitiken och lyckades så även undvika det misstag Oskar I begick med det tillsynes harmlösa fördrag Sverige ingick med de två västra makterna den 21 november 1855. Sverige förband sig där att inte ge Ryssland särskilda fiske-, betes- eller territoriella rättigheter. Detta tycktes oskyldigt och var i sak onödigt då det inte fanns aktuell sådan konflikt med Ryssland. Fördraget var dock formulerat för att kunna ge Sverige casus belli mot Ryssland när Storbritannien så behövde.

Detta kommenterades i slutet av den av Marx skrivna anonyma ledaren i New York Daily Tribune 14 januari 1856:

”... Så som det nu formulerats är detta fördrag antingen en förolämpning mot Ryssland eller kommer snart att så uppfattas. [...] Dock om kriget fortsätter och Sverige deltar kanske det kan återfå sina finska besittningar; men om det snabbt avslutas kommer detta hotfulla fördrag troligen ligga och gnaga i hjärtat på den starkare makt vilken sällan glömt eller förlåtit oförrätter.

Vidare, den riktning Sverige tidigare tagit på tillskyndan av England visade sig dödlig för huset Vasa och för landet självt. År 1809 lockade England Gustav IV med subsidier på $7.000.000 att förklara Ryssland krig. England övergav sedan, eller åtminstone undsatte inte, sin allierade. Ryssland, då allierat med Napoleon, provocerades av den anglosvenska alliansen, marscherade in och erövrade Finland, Gustav tvingades av nationen att avgå från tronen efter vilket hans gamla farbror Karl tog kronan, därefter valdes Bernadotte till kung och huset Vasa landsförvisades. Inte för att vi under nuvarande förhållanden skulle förutse en liknande katastrof för Sverige, men det pågående kriget hotar ännu inte att leda till att Ryssland faller och en sådan granne kan i längden bli mycket obekväm för Sverige.

Ryssland kanske tiger och sväljer detta fördrag; men med sin nedärvda ihärdighet kan det bida sin tid, och när Sverige har förlorat sin nuvarande allians och Frankrike och England inte väntar sig det kan det mätta sin hämndlystna hunger. Under nästan hundraåttio år fram till 1794 vidmakthöll det ryska folket sitt hat mot polackerna för deras ockupation av Moskva år 1612. Nu är Polen nationellt utplånad.”

Till detta krävs två textförtydliganden: Marx följde ett då gängse språkbruk om Vasa. Ty även om ätten med Johan II Kasimirs död 1672 utslocknat på manslinjen och på kvinnolinjen med drottning Kristinas död 1689 har de flesta svenska regenter därefter varit – och låtit göra sig kända som – vasaättlingar. Gustav IV:s son Gustav fick därför av Österrike år 1829 titeln Prins av Wasa.

Om ordvalet ”ryska folket” i näst sista meningen av hans text påpekar kommentaren i MEGA2 att redaktionen i New York – troligtvis den mycket ryskvänlige Adam von Gurowski – formulerat om Marx text.

Denne hade i enlighet med allt han då skrivit om Polenfrågan med säkerhet inte kunnat skriva ”det ryska folket” utan som normalt använt ordvalet ”Ryssland” i betydelsen tsaren och hans politik.

Jag vet inte hur de svenska diplomaterna reagerade på Marx varning 1856 och jag tvivlar på att många på UD numera har det historiska perspektiv som får dem att på förnuftigt sätt allvarligt oroas av den nuvarande aktivistiska svenska östpolitiken men Oscar I våndades och Per Albin var klart medveten om Bernadottepolitikens krav.

Man bör därtill hålla i minnet att Ryssland inte helt föll samman efter 1989 trots att det först kunde tyckas så, att den ryska staten sedan dess har samlat sig och Ryssland åter rest sig; sedan må man tycka vad man vill om Putins person.