Om det utomakademiska nödvändiga

Varifrån kommer de sanningar som gäller just nu? Jan Myrdal är inte den förste som svarar på den frågan, men här resonerar han kring den med långa perspektiv. Det handlar om de härskande klasserna, men också skolan, universiteten, de höga akademierna, om Karl Marx, Mao Zedong, August Strindberg.

Det är Myrdals Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr nio, 2012.
Jag börjar med auktoriteterna. Om vi använder dem rätt - läser med eftertanke - då hjälper de oss  att handla medvetet.

Visst hade August Strindberg rätt när han skrev: "Folket (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade där uppe ..."

De många bland oss som någon gång läst "Manifestet" minns att Marx och Engels skrev just det: "En viss tids härskande idéer var alltid blott den härskande klassens idéer." Den unge Karl Marx hade på 1840-talet då resonerat om hur det klassbundna tänket (en nu användbar nyformulering) gjordes till evig sanning vilken därefter sprängdes av verkliga motsättningar. Fast inte automatiskt utan i kamp också om just idéerna, tänket.

Här öppnas för resonemang om de nutida sanningar vilka tjänar som legitimation för sinnevärldsliga krig, utsugning och plundring. Hur spränga dem?

Därför viktigt att se närmare på de strukturer,  de instrument, som håller folk fångade i ett för de härskande rätt tänk. Dessa är tvetydiga. För att inse detta kan man undersöka husförhör och läskunnighet. Kyrkolagen av 1686 påbjöd husförhör. Då kungen hade fått sitt uppdrag av Gud hotade all vantro statens existens och prästerna hade att se till att folk hölls till rätt lära. Därför måste man - husbonden åtminstone - kunna läsa Skriften och Katekesen. Visst bidrog detta till att enväldet stärktes och att även en Karl XII kunde genomföra en folkförblödande politik utan större revolter. Men samtidigt blev 90 procent av folket läskunnigt långt innan den allmänna folkskolan.

Så kan vi undersöka den nutida åsiktsindustrin. Massmedierna och den dominerande populärkulturen med musik, bildvärld och texter. Dess tredubbelhet. Dels direkta och medvetet folkfördummande lögner (se "Sälja krig som margarin" om krigspropaganda), dels de härskande sanningarna men dels även vissa inslag av folks motsanningar. Där vacklar det, gränsen skiftar. När censuren och maktutövningen tillåter är det där på marginalen vi verkat och verkar.

Viktigt att minnas att just skolan i alla dess former från förskola till högsta akademier och universitet i sig är instrument för rådande sanning, ett i de härskandes intresse rätt tänk. Märk att det demokratiska systemet med hederliga examina, prov och vägen öppen för talangerna, inte blott är Napoleonskt utan visade sig effektivt samhällsbevarande i Kina från Han-dynastien framåt. Den som på allvar sökt förändra skolan var Mao Zedong under "kulturrevolutionen". (Läs debatten om detta bl.a. i Gun Kessles och min "Revolutionen går vidare" från 1969.)

Visst finns nu som förr lärare som söker smuggla ut motsanning inom systemet och visst publiceras även på många universitet i den stora papperstigern med de blodigaste klor, Förenta staterna, akademiska skrifter av värde. Sådana kom - om tobaksforskning till exempel - även i Hitlers Tyskland. Avgörande är att själva systemet är samhällsbevarande. (Just August Strindberg har skrivit mycket och mycket insiktsfullt om detta.)

Naturvetenskap reser särskilda problem - där är till och med i grundforskning de kapitalistiska intressena mer direkt inblandade än i det som kallas humanvetenskap och samhällsvetenskap.  

Men för alla gäller att det är den intellektuella styrningen som blir det onda och förlamande i det akademiska. Märk för övrigt att denna just nu av omsorg om tänket leder till att källkritiska arbetsmetoder alltmer överges i akademiska avhandlingar om litteratur och politik. Det citeras från andra- och tredjehandskällor och när det gäller för den akademiska ledningen olämpliga författare och tider ljugs det friskt i noterna (om detta har jag skrivit med olika exempel).

Periodvis har vi kunnat bygga upp en intellektuell motoffentlighet. Men att vi inte lyckades hålla Förr och nu (som ju faktiskt drev debatter kunnigt och anti-akademiskt) var ett nederlag. Att Folkets historia nu kämpar för att överleva och att vissa övergett den för akademisk karriär och att det i nuvarande försörjningssituation är svårt att rekrytera unga forskare och skribenter är också det nederlag. Men den som varit med sjuttio år som jag vet att så är det i skeden som detta och att det bara är att arbeta vidare. (Den som på antikvariat hittar tidskriften Konst och kultur förstår mitt perspektiv.)

På femtiotalet sades från svenskt statligt håll att sådana som vi sökte upplösa samhällskittet. Vilket var sant även om vi uttrycker det mer som Marx, Mao - och Strindberg. Det är alltså nödvändigt att både arbeta konkret med dagens frågor och intellektuellt med en anti-akademisk motoffentlighet.