Nordiska fredssamtal i Degerfors

Folket i Bild/Kulturfronts Stockholmsavdelning arrangerade Nordiska fredssamtal i Degerfors 3-5 augusti i en 107 år gammal tradition: Vid unionsupplösningen lyckades fredsrörelse och arbetarrörelse förhindra ett svenskt krig mot Norge. Idag gäller krigen andra länder, men både Norge och Sverige är inblandade.

Bland de medverkande fanns Aslak Storaker från norska Bevegelsen for Sosialisme, Marielle Lerand, nestledere i Rødt, Thage G. Peterson, fd forsvarsminister, Maj-Britt Theorin, fd nedrustningsminister, författarna Pål Steigan, Ola Tunander, Sigbert Axelson och Jan Myrdal.

Nedan följer Myrdals inlägg. Han inleder om Sälja krig som margarin, en utställning grundad på affischer han och Gun Kessle samlade på sig i många år och som de donerade till Kungliga biblioteket.

Men hur kommer det sig?

Här visar jag avsiktligt riktade bilder från två världskrig. När vi nu ser på dem tar ingen av oss fel om vilken avsikten med dem var. De var bilder vilka i de härskandes tjänst skulle forma medvetande för att kunna styra folken in i dem lönsamma krig och ut i nederlag. Var dag kan vi se sådana på TV riktade mot oss som reportage och dokument. Tekniken kan vara en annan men avsikt och framtoning är desamma.

Det fanns politiska skäl, inrikes- och utrikes, till att det för 107 år sedan lyckades våra  föregångare att förhindra det som då höll på att utvecklas till ett krig från Sverige mot Norge. Dessa konkreta skäl kan och bör vi analysera.

Vi vet därtill att det ibland varit möjligt att förhindra ett krigsutbrott genom ett fredsarbete, genom att mobilisera en folkopinion. Det finns flera exempel. Jag tar först ett som inte är så vanligt i officiell diskussion i dag. De från min generation bör dock kunna minnas hur vi för sextio år sedan - på arbetsplatser, gator, torg och i trappuppgångar - slet världen över för att få namn på den i officiella västliga medier helt utskällda och förhånade Stockholmsappellen. Men så skapade vi den opinion som förhindrade atomkriget och tvingade fram vapenstilleståndet i Korea.

De som är en generation yngre minns hur det blev möjligt bekämpa Förenta staternas krig i Indokina och förändra en officiell svensk utrikespolitik och så bidra till att Förenta staterna tvangs backa. Det var med bulletinförsäljning och debatter utanför Systembolagen och inte på slutna redaktionsmöten som detta avgjordes. 

Men våra nederlag har varit stora och fasansfullt kostbara. Augusti 1914 i Europa är ett typiskt sådant folkens stora nederlag. Krigsutbrottet var varken överraskning eller något regeringars misstag. Det kriget hade i detalj förutsetts och analyserats av såväl liberala fredsvänner som socialister. Den som vill kan ta fram den dåtida Internationalens diskussioner och resolutioner.

Kriget var också i detalj planerat som rovkrig från alla de inblandade så kallade stormakternas makthavare. Dokumenten har längesedan publicerats och är tillgängliga.

De franska och tyska - huvudsakligen arbetare och småbönder - som kom att dö och ruttna som lik i Flandern hade inte önskat krig. Talet om folkhat och massornas krigsvilja är avsiktlig och lönsam lögn även om den presenteras som psykologi och vetenskap.

Den som på ett bibliotek genom genom tidningslägg flyttar sig till våren 1914 kommer att se officiella konflikter men också inse att någon folklig krigsvilja inte finns. Ju mer man läser ju mer övertygad kan man bli att de franska och tyska socialisterna (av olika kulör) kommer att vägra något sådant som krig. Men vi som nu år 2012 läser in oss vet hur det gick. Inte bara slog överheten till och använde makt och censur (Jaurès sköts ju) de våra vek sig.

Arbetarrörelsen i Tyskland - som var ett föredöme för vänstern världen över - föll ihop. Skälet var inte enbart politiskt/ideologiskt utan pinsamt enkelt. Om de socialdemokratiska riksdagsmännen röstat mot kriget den 4 augusti 1914 var de rädda för att de 11 000 ombudsmännen skulle förlora sina inkomster och de mödosamt skapade tidningarna och tryckerierna skulle beslagtas. Därtill skulle de själva gå miste om sina poster och sportler. Alltså skickade de sina väljare till massgraven.

Så har det varit och så är det. Att en nu subsidiär småstat som Sverige med riksdagsbeslut deltar (även om försiktigt och till dels smygande) i de nya imperiekrigen som i Afghanistan och Libyen - och kanske snart i Syrien är också det helt förklarligt. Men inte oundvikligt.

Det är som Marx påpekade sant att i varje tid är de härskande tankarna de ekonomiskt och socialt härskandes tankar. Det räcker med att läsa gängse ledarartiklar eller lyssna på radio. Strindberg uttryckte det än tydligare när han - i Quidings efterföljd - påpekade att överklassen håller sin makt genom att behärska själva tankelagarna. Det förnuftiga som strider mot deras intresse blir därmed otänkbart.

Dock rör hon sig. Det är - som våra föregångare visade 1905 och många bland oss i förra seklet - möjligt ta kamp om just medvetandet och därmed förhindra de härskandes krigsplaner. Ett kommande storkrig i Europa är nu när Förenta staterna larmar om Syrien och Iran och placerar sina luftstridskrafter vid Rysslands gräns i Polen kanske lika möjligt som 1912. Men alls inte oundvikligt. Redan att diskutera detta möjliga storkrig kan bidra till att förhindra det. Denna gång.

Vi bör minnas våra möjligheter.  Några bland oss - däribland jag - anser att i grund kan ingenting förändras utan en total omvältning av rådande samhällsförhållanden. Men det innebär inte att man kan nöja sig med de stora förhoppningarna. Sitta stilla, hoppas på det bästa och bygga drömda luftslott.

Varje konkret steg är ett framsteg. Kom ihåg att den svenska staten höll sig - om än vacklande - utanför såväl det första som det andra europeiska storkriget. Också av det kan man lära. Det som från 1830-talet kallades Bernadottepolitik - och som kännetecknade också den bowlingspelande Per Albins handlande - vore nu för oss en fördel. Tvunge vi den  nuvarande moderatledda regeringen til en sådan ålderdomlig högerpolitik vore det bättre än deras i dag följsamma krigspolitik.

Hur kan vi då komma framåt? Genom ta kampen om medvetandet. Diskutera, fråga och bevisa - i de härskandes ägda eller subventionerade massmedier om deras grindvakter tillåter oss - annars i tryck och internet och på gator och torg så länge vi får. (Vi som är över åttio har alla varit med om tider när detta nästan varit omöjligt.) Så med kunskap, information och öppen diskussion klä av den nuvarande ideologiska medvetandeindustrin inför folk. Man behöver inte vara kristen och religiös för att inse att det är rätt det Jesus enligt Johannes 8:32 skulle sagt: Sanningen skall göra er fria.