YTTRANDEFRIHETSFRÅGOR eller FALLET KLEPKE

Först blev jag förbannad. Alltid detsamma. Svensk publik debatt så det stänker om det.

Så inleder Jan Myrdal sin Skriftställning i Folket i Bild/Kulturfront nr 2012-1 om en ledare i LO-tidningen.

Först blev jag förbannad. Alltid detsamma. Svensk publik debatt så det stänker om det.
 
Martin Klepke, född 1955, är funktionär, politisk redaktör och ledarskribent för LO-tidningen. Den 25 november använde han mig som måltavla i dess ledarartikel "Än hyllas diktaturen".
 
Av elva, mestadels korta, stycken i hans text är sju missvisande på ett politiskt tjänande sätt. Två gånger begagnar han därtill ordet "intellektuell" som skällsord, precis så som hans företrädare i ämbetet gjorde under IB-debatten.
 
Tänkte alltså skriva. Eller, som Tingsten brukade säga, "klippa honom". Men det i texten som angår mig är av samma citathalt som på gamla Facebook-sidan "Jag hatar Jan Myrdal". Denna hans låga debattkonst är som partikamratens och påläggskalvens Björn Sundin i Örebro den 10 september 2007 när den döende Gun Kessle skulle visa fotoutställning i Örebro:
 
"Det är fel att visa en folkmordsförnekares verk i offentliga skattefinansierade lokaler. Det menar socialdemokraten Björn Sundin med anledning av utställningen på biblioteket i Örebro, med texter och bilder av paret Jan Myrdal och Gun Kessle." (Nyheter P4 Örebro)
 
Den gången krävde styrelsen för KLYS officiellt få besked om huruvida detta var Örebro socialdemokratis ståndpunkt. Också jag skrev i Aftonbladet och ville veta om detta var partiets uppfattning. Men man skyddade Sundin. Kunde undvika att svara också då Gun Kessle hann avlida. Till en rakning av Klepke finns dock tid.
 
Men Klepkes angrepp öppnar nu för att jag kan diskutera kring viktiga principfrågor. Han skriver:
 
"... det smått komiska i att denne ständige försvarare av samhällen utan yttrandefrihet är hedersordförande och skriver krönikor i tidskriften FiB/Kulturfront vars grundplattform sägs vara att slåss för yttrandefriheten."
 
Ja, hur ser jag på ställningstagandet för yttrandefrihet? Låt mig ta det i några steg. Den stora principen först:
 
Jag önskar absolut informationsfrihet. I mitt bibliotek finns gott om tryck (böcker, bilder, tidskrifter, flygblad) som i olika stater varit och är förbjudna och straffbara. När en  "rebell" (som sedan tog sitt förnuft tillfånga och blev hög och anständig statstjänsteman) ringde mig för att meddela att de skulle komma ut till Fagervik för att hjälpa mig rensa mitt bibliotek från olämpligt material påpekade jag att jag skulle tala med grannar och ringa polisen. ("Ringa den borgerliga polisen?" sade han förvånat.) Detta kan tolkas som en elitär hållning. ("Vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe.") Men så är det inte, jag delar en klassisk syn på total tryckfrihet med Milton (Areopagitica), Thomas Thorild och Karl Marx.
 
Yttrandefrihet, tryckfrihet var juridiskt en den borgerliga revolutionens stora erövring. Tryckfrihetsförordningen av den 2 december 1766 är något som svensk att vara stolt över; en tradition att värna. Men det "Första tillägget till Förenta staternas konstitution" ger än i dag bevisligen ett starkare skydd för ordets frihet än någon annan nu gällande tryckfrihetslag: "Kongressen skall ej stifta lag avseende inrättandet av religion, eller förbjudande den fria utövningen därav; eller inskränka yttrandefriheten, eller pressfriheten; eller folkets rätt att fridfullt samlas, och av Regeringen begära upprättelse för missförhållanden."
 
Lagtexter är inte samhälleligt meningslösa ord. I dag när politiska och ekonomiska intressen medvetet strävar efter att inskränka dessa friheter (de pågående lagtolkningarna och lagförslagen - såväl politiska som moraliserande - inom EU är skrämmande) är det viktigt slå vakt om vad de borgerliga revolutionerna uppnådde. Detta är inte konstigt för den som hos oss menar sig stå på Miltons, Thorilds eller Marx' ståndpunkt.
 
Men visst finns det komplikationer. Just erfarenheterna från bland annat Sovjetunionen och andra stater visar att de tryckfrihetsinskränkningar som införs i "gott" syfte (exempelvis förbud mot rasism,fascism, krigshets, sedesårande pornografi och så vidare) oundvikligen blir kontraproduktiva. Den nu vidriga pilkorsliknande antizigenismen i Ungern, den utbredda antisemitismen i forna Sovjet liksom den otäcka ny-nazismen i forna TDR är reaktiva följder av de där tidigare polisiärt hårdföra ingipandena mot yttranden och texter som kunde betecknas som i någon mening rasistiska eller krigshetsande och moralupplösande.
 
Polisen, eller Tjekan om man så vill, är dock en usel ersättning för öppen diskussion. Visst fanns medvetna skäl till att man på politiskt ansvarigt håll i Sovjetunionen inte ville diskutera och publicera sådant som Ehrenburgs starka "Svarta bok" om den hitlerska antisemitismens brott på sovjetisk mark. Jag minns dem. Man var rädd för inomstatlig splittring. Därför påbjöds det tystnad om det omfattande - och blodiga - stödet till de hitlerska massmorden på judar från stora grupper inom ukrainska, lettiska och andra folk. Tito hade tyvärr samma uppfattning och undertryckte alltför publika uppgörelser med den virulenta kroatiska fascismens brott mot serber. Resultaten känner vi också där.
 
Om allt detta och hur historien tolkas om har jag skrivit en hel del (om den sovjetiska historieomvandlingen t.ex, i "Turkmenistan").
 
För närvarande växer i vår del av världen det folkligt politiska stödet för organisationer som Front National i Frankrike, och Sverigemokrater i Sverige, för att inte tala om i NPD i Tyskland och Tea Party-rörelsen i Förenta staterna. Detta har sina skäl. Dessa rörelser tar - liksom på sin tid NSDAP gjorde i Tyskland - upp verkliga missförhållanden och konflikter. De gör det på ett ideologiskt förvridet sätt. Men de gör det under det att den officiella "vänstern" - av olika taktiska skäl undviker dem.
 
En noga läsning av Front Nationals material jämfört med det franska nu rätt skamfilade kommunistpartiets visar varför Front National vinner insteg i forna röda områden.
 
Vad värre är denna nya folkliga höger angrips "vänsterifrån" med glåpord i stället för med intellektuella och klassmässigt verkliga argument. Det anses till och med i Sverige som Frankrike vara demokratiskt korrekt att inte diskutera vad anhängare till Front National eller Sverigedemokraterna hävdar. Det är också just från "vänster" som i Europa nya - skadliga - lagar om yttrandefrihetsinsktänkningar har införts och nya förebådas.
 
Det som nu utger sig för att vara antifascistisk agitation utgår därtill tyvärr från 1930 års bevisligen misslyckade paroll; "Slå fascisten när Du ser honom!" Den politiska betydelsen blir nu - som 1930 - blott en tillgång för de politik man tror sig bekämpa.
 
Jag tar ett exempel från nattens läsning: Det viktiga är att inte söka tysta och förbjuda (eller fängsla och döma) en David Irving utan på allvar diskutera huruvida - och i så fall till hur stor del - hans syn att resningen 1956 i Ungern mest var en antisemitisk pogrom är riktig.
 
Den tredje frågan blir hur förhålla sig till sådant som verk vilka inte bara upplevs ytterligt kränkande av stora grupper - i detta fall muslimer - utan som faktiskt enligt olika traditioner och rättsskolor är straffbara. Sådant som Lars Vilks rondellskulptur (Profeten som hund) eller Salman Rushdies Satansverserna. Dels alltså ta kränkningen på allvar men också intellektuellt visa att den enligt olika rättsskolor faktiskt är straffbar.
 
Här är debatten i länder som Sverige på politiskt lämpligt sätt styrd av den egna kulturspecificiteten. (Att jag - och Gun Kessle - påpekade att Khomeinis fatva mot Rushdie faktiskt var i enlighet med hans - inte alla riktningars - rättstolkning togs av svenska PEN som uteslutningsorsak mot mig och Gun Kessle.)
 
Yttrandefriheten är alltså en i grund politisk och samhällelig fråga.