Så ser Jan Myrdal sin boksamling

Flytten av Jan Myrdals boksamling från Skinnskatteberg till Varberg aktualiserar en Myrdaltext från 1968, ur En illojal europés bekännelser.

Där säger han att biblioteket i genomsnitt växte med 75 hyllcentimetrar per månad. Det växer fortfarande; så gott som varje dag levererar lantbrevbäraren i Skinnskatteberg bokpaket.

"Det kan då tyckas som om låge det något perverst bakom detta bokköpande."

Som barn läste jag mycket. Som ung likaså. Men inte förrän jag blev övertygad om att skolarbetet var onödigt fick jag tid att läsa på allvar och verkligt systematiskt blev mitt läsande först när jag fysiskt avlägsnats från (lämnat) skolan. I Stockholm, Karlstad, Oslo, Göteborg och sedan Stockholm igen köpte jag böcker för alla de pengar jag kunde komma över.

Sommaren 1946 arbetade jag som korrekturläsare i Stockholm. Skaffade mig konto i Kara Bergegrens antikvariat, samlade Strindberg och alla de svenska klassikerna. Jag arbetade på nätterna och bodde i ett rum vid Kungsholmstorg. Sedan blev jag vräkt av värdinnan för att jag hade flickbesök på rummet om dagarna.
Någon ordning måste det ju vara.

Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade ut till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker till ett bibliotek. Jag hade då sexton meter och när de väl ordnats systematiskt upptäckte jag att ett bibliotek ordnat i enlighet med mina egna associationsbanor därmed tog språnget från boksamling till materiellt minne.

Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden. Ibland har jag råkat ut för förluster. Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 (då var jag mycket hungrig och mycket mager och socialbyrån vägrade mig all hjälp:

-Folk som ni konstnärer och liknande är samhällets kräftsvulst, sade kvinnan vid disken). Jag förlorade fem meter som stod på en vind i Paris när ägaren dog. Å andra sidan bidrog Gun med ungefär nitton meter i oktober 1956. Tillfälliga vinster och förluster har således på ett ungefär jämnat ut sig genom åren.

Helt samlat har jag dock inte haft biblioteket sedan det stod uppställt i Stockholm 1954. Det som sedan tillkommit har byggts upp i avdelning för avdelning i de städer jag bott. Packats ned i lårar och skickats någonstans. Oftast upp till Sverige. Jag har visserligen förhoppningen att en gång kunna ställa upp hela biblioteket och arbeta med det som ett verktyg. Vet dock inte när, är heller inte helt förtjust i tanken att sitta stilla på en plats. Ett uppställt bibliotek är som ett barn. En lycklig familj. Vilket är rätt skrämmande.

Det kan då tyckas som om låge det något perverst bakom detta bokköpande. Papper och åter papper, lårar på lårar uppställda på främmande vindar i främmande städer. Analfixering, lust att äga och samla och hålla fast. Det finns ju offentliga bibliotek.

Men så ligger det inte till. Mitt bibliotek är ett minne. Det fungerar även när böckerna befinner sig på annan plats. Jag kan blunda och se mitt bibliotek uppställt. Se dess olika avdelningar. Den i Stockholm, den i Paris, den i Berlin, den i Delhi och så vidare. Dessa olika avdelningar representerar olika intresseområden. De har präglats av mitt speciella medvetande just vid den tid då jag befann mig på den orten. På så sätt utgör biblioteket ändå en helhet. Om jag ställs inför ett problem behöver jag egentligen bara blunda, se bibliotekets relevanta avdelning framför mig, fara med ögonen över hyllor och titlar och finna de volymer som kan ge mig en ledtråd.

Jag har ett gott visuellt minne. Jag glömmer ingenting. (Utom vad jag vill glömma. Dumma människor, ointressanta möten.) Tyvärr är det dock ej absolut. Jag förmår ej göra som de vilka har absolut fotografiskt minne och ur minnet kan läsa upp sida upp och sida ned. Men jag kommer ihåg textens typografi (gestalten). Jag minns också huvudresonemanget, ser de anteckningar och förstrykningar jag gjort och kan således arbeta med en rätt hög grad av säkerhet. Endast citats absoluta ordalydelse och namns stavning behöver alltid kontrolleras. Ortografi har aldrig varit min starka sida.

Ett offentligt bibliotek kan jag inte begagna på samma sätt. Det är uppställt efter andra principer än mina. Sällan får man där möjlighet att lära känna böckerna. Man lär sig inte hur de luktar. (Skillnaden i lukt mellan böcker från olika länder och olika tryckerier är fascinerande. Med förbundna ögon kan man lukta sig till om en bok är engelsk, rysk, amerikansk, svensk, och från vilken tid den är. Jag antar att det är limmet.) Man kan inte hålla dem länge i hand, känna dem. Kan inte göra förstrykningar och marginalanteckningar. Ty dessa tre ting är nödvändiga för att ett bibliotek skall kunna fungera som minne. Jag måste ha ställt upp böckerna på ett sådant sätt att argumenten (fakta) infogar sig i mitt tankesystem. Jag måste också ha fått en fysisk, sensuell upplevelse av boken (det är samma skillnad mellan att lära känna en kvinna och att bara ligga med henne ett par gånger; den förra minns man, hos den andra finns det inget som gör att man minns henne). Och jag måste ha arbetat med varje bok, strukit under, antecknat i kanten, gjort kors- hänvisningar, skrivit kommentarer.

Om jag gjort mig av med boken däremot, då märker jag att det blir allt svårare och svårare att använda sig av den. Jag har vanligtvis fått göra den ren från förstrykningar och kommentarer för att kunna få ett pris för den. För att sälja en bok måste jag också övertyga mig själv om att jag inte har någon användning för den mer. Efter försäljningen får jag endast en suddig bild av den. Den har förlorat sin naturliga plats i mitt system, har ingått i en ny, en främmande ordning. (Det var vad som hände med de mindre svenska klassikerna. Jag sålde dem och förlorade dem, och långsamt glömmer jag bort dem. På så sätt dödade jag dem.) Icke ägandet, utan systemet, den organiserade helheten, är det väsentliga.

Ibland har jag naturligtvis undrat om detta bara är uttryck för något irrationellt. En rationaliserad ha-galenskap. Jag skulle antagligen kunna träna upp mig till att behålla boken i minnet oavsett om jag har den eller ej. Den träningen skulle dock kräva mer ansträngning. Valet står således mellan denna ansträngning och den ansträngning jag måste göra för att uppväga den ekonomiska vinsten av att sälja böcker på antikvariat. Med de priser som betalas är valet lätt. Den extra ansträngningen lönar sig inte.

Det förhållandet att jag kan uttrycka också mitt minne i ekonomiska termer (utan att finna det märkligt förrän långt efter nedskrivandet) visar hur ytterligt förnedrad också jag har blivit i vårt konsumtionssamhälle. Ingen kan överskrida de samhälleliga gränserna; hos oss heter de pengar.